Den vita mannen kan lätt bli antirasismens och feminismens ”vargen kommer”.
De feministiska och antirasistiska rörelserna blomstrar denna vår. Som alltid är det utanför parlamenten som de viktigaste frågorna först lyfts. Har vi tur påverkar det även politikerna.
Med detta självförtroende i ryggen – att vi klarar allt – vill jag kritisera dessa två vackra rörelser som jag själv tillhör. Samtidigt kritiserar jag även mig själv och tidigare texter jag skrivit.
Jag ser alltmer en problematisk essentialism i debatten. Där vi ibland diskuterar motståndarens kön och etnicitet mer än dess åsikter. Och där den levda erfarenheten blir den enda kunskapskällan.
Missförstå mig inte. Att förstå vithet som maktordning är lika viktigt som att förstå genusordning. Men ibland faller maktkritiken samman av denna indelning av vit, brun, svart i olika kategorier. Särskilt när de används hastigt i ett allt mer upp varvat medietempo.
Då blir det lätt att man kritiserar någon genom att referera till den personens hudfärg och kön. Och visst kan en vit man aldrig förstå mina levda erfarenheter av vardagsrasism eller sexism.
Men kan en professor som Stefan Jonsson, som forskat mycket mer än de flesta av oss på rasism, placeras in i samma kategori som Avpixlat? Kan en författare som Göran Greider, som alltid har ett intersektionellt perspektiv, anklagas för att använda patriarkal manipulation bara för han är vit och har en annan strategi?
Och kan en före detta intern som Sebbe Staxx som upplevt mycket mer materiellt förtryck och nazistisk hot än mig, sägas vara mer priviligierad bara för att han är vit?
Hur många skulle klara sig i debatten om vi skulle avkräva folk dess hudfärg, etnicitet, sexualitet, könsidentitet och klasstillhörighet? Vilka skulle då anses vara de ”äkta” rösterna?
Själv skulle jag som klassresenär med den analysen aldrig mer få något förtroende när jag talar klasskamp. Som Arash Hakimnia, själv sittande i rullstol, påpekar i Feministiskt Perspektiv: Kan jag misskreditera alla röster för att de inte är funktionsnedsatta?
Både han och Shora Esmailian har diskuterat Feministiskt Initiativ. Men i två svar som kom från FI menades bland annat att problemet var att vänstern provoceras av feminism och antirasism, eller så ansågs det vara splittrande.
Visst, detta är en legitim kritik mot delar av vänstern. Men att använda denna kritik mot personer med erfarenheter av rasism, migration, ableism (slå upp det) och sexism – och som själva driver dessa rörelser framåt – är inte rättvist.
Självklart tror jag inte FI:arna Varonica Svärd, Kenneth Hermele och Sarah Häggdahl menade detta. Men jag tror att de är vana att kritiken kommer från de sexistiska delarna av vänstern. Dessa resonerar så. Men knappast andra feminister och antirasister inom vänstern.
Den vita mannen kan lätt bli antirasismens och feminismens ”vargen kommer”. Att vi sätter etiketten den vita mannen så slarvigt på våra motståndare att folk inte kommer att lyssna på oss när vi talar om vithetens privilegier.
Vi som antirasister och feminister måste akta oss för essentialism i våra rörelser. Kvinnor, män, vita, svarta är sociala kategorier som har att göra med makt. Varje gång vi kategoriserar måste vi också utmana dessa genom att påvisa instabilitet för att inte befästa dem som oföränderliga sanningar.
Därför måste vi diskutera åsikter primärt och människors attribut sekundärt.
Självklart måste vi kunna säga att erfarenheter påverkar kunskaper. Att vi som är rasifierade har erfarenheter som inte är möjliga att läsa sig till. Men det betyder inte att vi alltid har rätt. Eller att meningsmotståndaren alltid är en vit man. Hen kan helt enkelt vara en feminist med en annorlunda strategi.
Roya Hakimnia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
