Carin Götblads utredning om våld i nära relationer fortsätter med en tradition där våldet i nära relationer ska förstås mer än annat våld.
I dagarna kom slutbetänkandet ” Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” presenterad av Carin Götblad som för två år sedan utsågs som nationell samordnare i frågan. Jag är tyvärr inte särskilt imponerad och det verkar få röster vara.
Men låt oss börja med det som är bra. Våld i nära relationer kan ligga bakom många vanliga symtom som visas upp på vårdcentralen: huvudvärk, magtarmbesvär, oro. Personer som utsatts för våld i nära relationer har större psykisk och fysisk ohälsa genom livet. Därför är det bra att göra relationsvåldet till ett nationellt folkhälsomål.
Det är också bra att Götblad vill skärpa straffen vid till exempel överträdelse av kontaktförbud, ha ett större fokus på barn som bevittnar eller utsätts för våld och fokusera särskilt på utsatta grupper såsom funktionsnedsatta.
Men tyvärr stannar mycket vid ord. Hur ska till exempel våld i nära relationer göras till folkhälsofråga? Ska det satsas på forskning? Utbildning på vårdprogrammen? Ska vi införa screening eller liknande? Eller ska sådant lösas med ”kreativitet” och ”idérikedom och nyfikenhet” av sjukvårdspersonalen, som det står i utredningen?
Götblad vill införa könsneutralt språk i lagtexter. Visst, kvinnor kan också slå och våld finns också i samkönade relationer. Men omkring 65 procent av kvinnorna någon gång i sitt liv utsatts för någon form av sexuellt våld jämfört med 30 procent av männen. Varför låtsas som om kön inte har betydelse?
Rapportens tidvisa hopblandning av förövare och offer är också djupt bekymmersamt. Det står bland annat ”Att bli slagen av eller slå en närstående är förenat med mycket skam och skuld hos de flesta personer”. Det är bra med fokus på förövare, men det ska vara klart vem som är offret.
Jag tycker också att utredningen fortsätter med en tradition där våldet i nära relationer ska förstås mer än annat våld. Brottet ursäktas med till exempel alkohol och arbetslöshet och förövarna ska ges stöd. Dessa är vanliga bakgrundsfaktorer till många brott, men brukar inte ursäkta till exempel bankrånare som knappast får en stödlinje att ringa om de vill sluta göra bankrån. Våldsverkarna görs också till ”de andra” genom att man föreslår undervisning mot relationsvåld i samhällsorienteringen för de nyanlända. Varför inte för alla från och med lågstadiet?
En kritik från riksorganisationer för kvinnojourer och tjejjourer, Roks, är riktad mot förslaget att tillståndspröva skyddade boenden. Det är orealistiskt att ha samma krav på ideella kvinnojourer som myndigheter för att få tillstånd till skyddade boenden, till exempel bemanning dygnet runt. Detta riskerar att krossa hela kvinnojoursrörelsen menar de.
Utredningen vill samordna insatserna och att socialtjänsten ska utse särskilda lotsar för att hjälpa kvinnorna genom olika myndigheter. Men som Roks påpekar finns detta ju idag. Det är jourkvinnan som gör detta, varför uppfinna hjulet på nytt i stället för att ge resurser till kvinnojourerna?
Utredningarna om våld i nära relationer börjar upprepa sig. Vi vet nog allt nu. Vad vi behöver är resurser. Ett bekämpande av den farliga genusordningen på alla plan i samhället genom konkreta åtgärder inte genom flum. Våld i nära relationer måste ses som ett lika allvarligt, eller allvarligare, brott som bankrån.
Roya Hakimnia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
