Feminismen i dag är mer relevant än på länge, genom att inkludera frågor som klass och etnicitet i kampen. Det gör också feminismen provocerande.
Det är inte enbart i Sverige som debatten om feminism rasar. I grannlandet Norge pågår för tillfället en egen svensk-feministisk debatt. Det nya året inleddes med en artikel i vänstertidningen Klassekampen där man likt Belinda Olsson undrar om den svenska feminismen gått för långt?
Ja, menar Mimir Kristanjsson, chef för den vänsterradikala Tankesmedjan Manifest. Han är kritisk mot hen-ordet och Bechtel-testet och anser att svenska feminister borde fokusera på viktigare saker. Frågan reses inte om hur det kommer sig att Kristanjsson, under en rasistisk högerregering då det borde finnas massor av viktigare saker att koncentrera sig på, har tid att fokusera på ”onödiga” debatter i grannlandet.
Det är knappast en slump att feminismen ifrågasätts just nu. Kritiken mot feminismen måste sättas i samband med högerpolitik, en fortgående europeisk finanskris och en framväxande fascism både i och utanför Sverige. Det är naivt av feminister som Olsson och Ebba Witt-Brattström (om de fortfarande kallar sig det) att driva på ett drev mot feminismen och tro att kritiken är oskyldig och helt ofarlig.
Men kanske är det också feminismens ”eget fel” att den blir så kritiserad. Tack vare ett intersektionellt tänkande bedrivs den feministiska kampen på många håll samtidigt och därför har också allt fler fått anledning att provoceras. Se bara på alla feministiska artiklar som publicerats på sistone. Det är kvinnojoursfeminister, antirasistiska feminister, vänsterfeminister, queera feminister och intersektionella feminister, som alla tagit till orda och försvarat feminismen, eller feminismerna, med näbbar och klor.
Kritiken att vi inte bryr oss om undersköterskan låter ihåligare än på länge. Färre feminister kan idag, utan att få kritik inbördes, prata om genus utan att även inkludera klass och etnicitet. Feminismen är starkare än någonsin, genom att vi engagerar oss i så många kamper.
Så kämpar feminister för papperslösas rätt till vård och rätt till skydd. Det är feminister som står längst fram och med sina kroppar försöker förhindra att människor deporteras till Iran, Afghanistan och Eritrea.
I Kärrtorp var vi med och drev iväg nazister in i skogen och gången därpå var vi ännu fler som tillsammans fyllde en hel idrottsarena mot nazism och rasism.
Andra feminister är engagerade i en kamp för välfärden, eftersom vi ser hur kvinnoyrken blir nedprioriterade och att välfärdsstatens kollaps åter tvingar kvinnor att oavlönat ta ansvar för familj och anhöriga, långt över våra kroppars kapacitet.
Det är så det ser ut, ena dagen diskuterar vi rasstereotyper i barnböcker, andra dagen demonstrerar vi mot rasismen mot romer. Det går alldeles utmärkt att lobba både för hen och arbeta konkret mot transfobin, som ju är ett resultat att vi delar in oss i hon och han. Det går att kritisera diskrimineringen av funktionsnedsatta och bedriva klasskamp. Det går att läsa både Butler och Marx utan att få kortslutning i hjärnan.
Belinda Olssons tv-program och kritiken i Norge ska ses som en konsekvens av att det intersektionella tänkandet: Vi har blivit synligare och hatet mot oss har blivit starkare eftersom vi inte längre enbart är feminister, utan också antirasister, queera, kulturmarxister och funkisaktivister. Kallar du dig feminist kopplas du samman med alla dessa kamper.
Vissa blir rädda och känner sig hotade, andra säger att vi är splittrade. Men vi är en rörelse och inget parti. Vi har inget partiprogram. Vi får vara splittrade. Bara vi också kommer samman, som vi till exempel gjorde i samtyckeslagstiftningsdemonstrationen. Och det är lättare att komma samman om alla feminister får vara med. Jag tror absolut att rörelsen är mer inkluderande i dag än på 1970-talet, även om vi förstås alltid måste bli bättre.
Däremot har rörelsen säkert blivit mindre inkluderande för antifeministerna och för de feminister som bara är feminister om rörelsen enbart handlar om kön. Men det är inte ett problem, det är en utveckling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
