Förslagen från C och FP om sänkta ungdomslöner saknar trovärdighet, skriver Sekos ordförande Janne Rudén och författaren Sverker Lindström.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) och näringsminister Annie Lööf (FP) har uttalat att en del löner bör sänkas med 25 procent. De ungdomar som har de lägsta lönerna på svensk ordnad arbetsmarknad ska sänka sina löner ytterligare, föreslår de gång på gång.
Björklund har förklarat hur det ska gå till och vilka löner som avses. Han vill att det inom kommuner och landsting ska träffas avtal om detta. SKL och facket ska göra upp, enligt hans anvisning. Ett förslag som avtalstekniskt är riktat i första hand mot LO-grupper.
Rent logiskt och mera rimligt vore att de som har höga löner, till exempel över 40 000 kronor i månaden, sänkte sina löner med 25 procent. Det skulle ge större utrymme för anställningar eftersom arbetsgivarna får större minskning av sina lönekostnader. I stället stiger chefslönerna med så stora belopp att bara den årliga höjningen motsvarar många anställdas löner i varje företag.
Centerpartiets ordförande Annie Lööf återkommer ständigt till sin lönesänkningsambition och önskan att förbjuda centrala kollektivavtal. Redan 2005 skrev hon på sin blogg att ”Centerpartiet vill avskaffa centrala kollektivavtal…” Några år senare tog hon sig an ungdomarnas löner. I en artikel på Newsmill 2009 presenterade hon sig som ungdomspolitisk talesperson för Centerpartiet och föreslog lönesänkningsmöjligheter. Sedan dess har hon återkommit till lönesänkningstanken gång på gång. I riksdagen har hon flera gånger dessutom motionerat om att avskaffa Lagen om anställningsskydd, LAS.
Näringsministern borde ställas inför frågan hur hon ska nå en lösning på sitt förslag. Det rör sig om vilken av två till buds stående huvudvägar som hon tänker sig för ett genomförande av lönesänkningarna. Den ena möjligheten är att regeringen lägger ett förslag i riksdagen om en lag som reglerar hur ungdomarnas löner ska sättas. Det är i strid med den svenska modellen – men naturligtvis genomförbart om det finns en majoritet som så önskar. Konsekvensen av det vägvalet är att den svenska modellen överges.
Den andra vägen är att regeringen beslutar att uppmana arbetsmarknadens parter att lösa frågan, det vill säga att lönerna för ungdomar ska sänkas i alla kollektivavtal. Av flera lätt insedda skäl är det en föga framkomlig väg. På arbetsmarknaden finns cirka 600 centrala kollektivavtal, varav en del nyligen är omförhandlade. I många av dessa saknas tarifflöner eller fastställda lönenivåer, vilket innebär att lönerna inte kan påverkas via dessa avtal. Motståndet till en sådan inblandning i den pågående avtalsrörelsen är förstås mycket stort.
Mot den bakgrunden blir näringsministerns framträdanden enbart prat, men också ett oroväckande försök till ingrepp i de pågående kollektivavtalsförhandlingarna.
I stället för att lägga fram förslag till medborgarna som andra ledamöter i regeringen redan sagt nej till borde näringsministern ägna sin kraft åt frågan om hur vi ska skapa flera arbetstillfällen. Talet om lönesänkningar är en återvändsgränd som klokt nog övergavs av arbetsgivarna redan i slutet av 1930-talet.
Janne Rudén, förbundsordförande, SEKO – Facket för Service och Kommunikation
Sverker Lindström, författare och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
