Det finns all anledning för Magdalena Andersson att frångå den extremt åtstramande finanspolitiken, skriver Rune Wigblad, professor i företagsekonomi vid Strömstad akademi.
Riksgälden publicerade nyligen rapporten »Statsupplåning – Prognos och analys 2016:1« avseende Sveriges ekonomi.
Det är uppseendeväckande läsning eftersom prognosen innebär ökat finansiellt sparande för staten, i ett läge där vi redan har väldigt låg statsskuld jämfört med andra länder inom EU. Sveriges låga statsskuld gör att vi kan låna pengar billigt. Riksgäldens nya prognos visar att ett underskott på 33 miljarder 2016 blivit till ett litet överskott.
Finns det då plötsligt en möjlighet att spendera 35 miljarder? Inte som en årligen återkommande driftsbudget, eftersom Riksgälden bedömer en stor del av detta överskott som en engångshändelse. Accepterar vi Riksgäldens bedömning, innebär det att staten har ett engångsutrymme på 35 miljarder. Jag har tidigare pläderat för att Sverige ska inrätta en investeringsbudget för lönsamma investeringar som ger återbetalningar till staten.
Det är två saker som har fjättrat finansministern vid en åtstramande politik.
För det första finns det ett utgiftstak för de offentliga finanserna och för att undvika att spräcka detta 2016, lät Magdalena Andersson tilläggsbudgeten i november belasta 2015. Denna problematik har nu ändrats med dessa nya 35 miljarder i statskassan för 2016.
För det andra har staten ett så kallat överskottsmål som innebär att statsfinanserna ska ge överskott sett över en hel konjunkturcykel. Eftersom BNP-tillväxten är hög kan man med hänvisning till överskottsmålet argumentera för att Sverige under denna högkonjunktur ska samla i ladorna och förbättra statens finanser. Detta är emellertid ett argument som inte tar hänsyn till investeringars återbetalning till statskassan. Istället för en fortsatt åtstramning kan dessa medel investeras och ge avkastning när sämre tider kommer.
Överskottsmål och utgiftstak tillkom under en period i Sveriges ekonomi under 1990-talskrisen, som drabbade Sverige mycket hårt. Underskottet i de offentliga finanserna skenade då och statsskulden närmade sig mycket obehagliga nivåer. Det fanns en genuin och högst motiverad oro över att räntor på statsskulden skulle tränga undan angelägna välfärdsutgifter.
Det var en ekonomi som befann sig i fritt fall. Konkurser och galopperande arbetslöshet fick politikerna att tappa kontrollen. I detta läge skapades överskottsmålet för att få de offentliga finanserna i balans. Det fungerade bättre än vad många hoppades på.
Finns det någon anledning till en sådan oro idag? Nej, Sveriges finanser är numera i mycket gott skick och en fortsatt åtstramning är omotiverad.
Hur försvarar finansminister Magdalena Anderssons en extremt åtstramad finanspolitik? Hon säger till kritiker att »Om det finns önskemål om att föra en politik som kör sönder statsfinanserna, så nej«.
Sluta skrämma svenska folket med 90-talskrisen och lägg en offensiv investeringsbudget som är lönsam! Behoven är uppenbara: flyktingsituationen, bostadsbyggandet, järnvägen, energiomställningen och matchningsproblemet på arbetsmarknaden – listan kan göras oändlig.
Rune Wigblad, professor i företagsekonomi vid Strömstad akademi och lärare vid Högskolan i Skövde
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
