Progressiva rörelser bör kritisera EU för marknadsfundamentalism och demokratiska brister. Men lösningen består inte i att vända samarbetet ryggen.
När Slovakiens premiärminister Robert Fico i dag greppar ordförandeklubban i EU:s ministerråd är symboliken slående.
En vecka har gått sedan brexit, då det brittiska folket sände chockvågor genom det europeiska samarbetet.
Fico leder ett så kallat socialdemokratiskt parti som gick till val på att »inte acceptera en enda muslimsk invandrare« i Slovakien. Partiet sitter dessutom i regeringskoalition med det nyfascistiska Slovakiska Nationalistpartiet.
Hastigheten med vilken nationalistiska och isolationistiska krafter sköljt över det politiska landskapet är slående — och skrämmande. I land efter land i Europa skiftar samtalet karaktär, till förmån för främlingsfientliga inramningar av debatten. Brexit kan delvis ses som en proxy för en bredare glidning i det brittiska samhället.
Samtidigt vore det ett misstag att isolera brexit till samarbetet i sig. Framväxten av nationalistiska, isolationistiska och protektionistiska underströmmar måste förstås i ljuset av ett långvarigt missbruk av marknadsliberala mediciner för samhällsproblem.
Partier av olika färg och form accepterade till stora delar marknadslösningar och en allt friare roll för kapitalet. Bara tillväxten ökade skulle alla båtar lyfta. Förhoppningsvis.
Övertron på finanskapitalismens kortsiktighet och destruktiva spekulation skapade ett politiskt och socialt tomrum för progressiva krafter. Socialdemokratins och vänsterns kompassnål fladdrade vilt, medan högern kunde definiera politikens kretsfält.
Finanskrisen 2008, som utraderade mångåriga välståndsökningar, blev det tydligaste tecknet på en samhällsmodell som havererat. Löftet ekade alltmer ihåligt. Men trots smärtsamt tydliga bevis på marknadsliberalismens misslyckanden klamrade vi oss fast vid samma idéer som lett oss till avgrundens rand. Brexit och det vidare missnöjet med EU – liksom isolationistiska strömningar – måste förstås som en rekyl på en mångårig och skadlig samsyn på EU-samarbetets innehåll.
En lång skugga faller över den europeiska socialdemokratin, som misslyckats med att kombinera en genomgående kritik av EU-samarbetets brister med en idépolitisk vision för projektets framtid. Partierna har alltför ofta »letts i stället för att leda«.
Men de delar av vänstern som skadeglatt pekar på brexit som ett bevis på att EU är överflödigt, att projektet som helhet behöver överges, begår ett misstag. Brexit är en triumf för nationalismen – allt annat är skönskrivning eller självbedrägeri. En vänster som hoppas på nationalstatens renässans promenerar längs en farlig stig.
Inte ens den mest rosaskimrande EU-anhängare kan förneka att skiten har träffat fläkten. Men lösningen består inte i att vända samarbetet ryggen och kapitulera inför nationalism och mörkermän som Robert Fico. De krafter som menar att människovärdet sträcker sig bortom gränsen måste hitta nytt syre för att återuppfinna samarbetets innehåll.
Progressiva rörelser ska, med all rätt, kritisera EU för marknadsfundamentalism och demokratiska brister, men behöver också formulera alternativ längs radikala och sociala linjer.
För som Jean Monnet, en av EU:s viktigaste fäder, formulerade det:
»Ingenting är möjligt utan människor, men ingenting varar utan institutioner.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
