Ryssland börjar bortom Putins skådespel

Valet i Ryssland är ett spel för gallerierna. Det verkligt intressanta sker i marginalerna, i aktiviteten från bloggare och aktivister. Det är dit omvärldens blickar borde riktas.

När den första omgången av Rysslands presidentval genomförs 18 mars är det ingen som blir vald. Det är nämligen inget val. I stället blir Vladimir Putin, likt en nutida tsar, av allt att döma utnämnd till landets president.

Ingen, allra minst de ryska medborgarna själva, har några illusioner om att processen är öppen eller demokratisk. Putin kommer att få en stor majoritet, men inte alltför stor. Uddlösa och ofarliga så kallade motkandidater har handplockats av Kreml för att ge valrörelsen krydda och legitimitet.

Det som borde vara demokratins triumf liknar mest ett spektakulärt skådespel, en auktoritär Idol-tävling med given vinnare.

Omvärldens bevakning av det ryska valet i allmänhet och den säkerhetspolitiska situationen i synnerhet är ofta mager. Med viktiga undantag.

Det är inte konstigt.

Valkampanjen får till exempel inte inledas förrän 28 februari, en valrörelse på dryga två veckor. Och lagar har konstruerats för att strypa de ryska mediernas handlingsutrymme. Del 67-FZ av den ryska vallagen förbjuder medier att ta ställning för en specifik kandidat, eller att överhuvudtaget skriva något »som inte kan kopplas till kandidatens professionella utövning«.

Som Kirill Martynov, politisk redaktör på oberoende Novaja Gazeta, formulerar det: »Om en kandidat tar en tupplur på en segelbåt utan att jobba som seglare gör vi bäst i att hålla tyst om det.«

I skuggan av valet för den ryska regimen ett omfattande propagandakrig, inom och utom landet. Staten satsar enorma belopp för att nå ut med hårdvinklade nyheter som grumlar verklighetsbilden. Liksom ett omfattande, statligt sanktionerat, nätverk av hackare.

Ryssland är ingen postsovjetisk monolit som kan förstås genom maktkanalernas bildspråk.

Samtidigt anklagas befogad kritik från omvärlden för att vara »rysskräck«. Dimridåer och spegelkorridorer finns för att förvirra och desillusionera. Och det fungerar.

Ändå sipprar kritiken in genom maktens springor.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som förbjöds att ställa upp i presidentvalet genom ett omstritt domstolsbeslut, driver en kampanj för att bojkotta valet. Anna-Lena Lauren, DN:s mångåriga Rysslandskorrespondent, skriver att Navalnyj har »den första verkligt välfungerande gräsrotsorganisationen«. Att det är en vagel i ögat på Kreml är inte förvånande.

Putin porträtteras därför som en nationell frälsare av närmast mytiska proportioner. Som när han på den ortodoxa trettonhelgen – med biskopar och ikoner som fond – tar ett isbad i Seliger-sjön. Symboliken: landets president är mer än en politiker, han är en gudomlig överhöghet.

Just därför vore det ett misstag att förblindas av storpolitikens skådespel, att fixeras vid maktapparatens krumbukter. Egentligen är det inte viktigt vem som vinner valet, eftersom det i princip redan är avgjort. Det är ett villospår, en parentes.

Desto viktigare och intressantare är det vad som sker i marginalerna – bortom maktens kalejdoskop. Ryssland är ingen postsovjetisk monolit som kan förstås genom maktkanalernas bildspråk. Under ytan, i samhällets undervegetation, mullrar det av aktivitet hos en generation av bloggare, aktivister och oberoende journalister.

Det är dit omvärldens blickar borde riktas. Och det är där som morgondagens Ryssland tar form.