S behöver en ideologisk motbild

I sommartalen lyser det andra Sverige med sin frånvaro. Ett Sverige med spruckna loftgångar, skarpa klassmönster och maktlöshet.

Jimmie varnar för att samhällsupplösarna hotar fädernas kyrka. Landsbygdsväljarna, pensionärerna, nationalnostalgikerna lyssnar ivrigt.

Fredrik strösslar löften om friare plånböcker med femte jobbskatteavdrag. Den skötsamma medelklassen mitt i livet tar notis.

Åsa, som talar på Medborgarplatsen i Stockholm, lyfter miljö, trafik och skola. Unga, välutbildade i storstäder är i blickfånget.

Stefan, som format sitt politiska medvetande med isblå svetslågor för ögonen, pratar om hur skolan ska bli mer jämlik. Friskolekoncerner som John Bauer ”ska inte kunna plundra systemet”, heter det. Från hoppborgarna intill podiet i Vasastan, rut-landet, hörs glada barnrop. Föräldrar som oroar sig för avkommornas framtid ska lockas in i S-värmen.

Efter en vecka av noggrant planerade och kalibrerade sommartal märks ett gapande tomt hål i partistrategernas analyser. Det andra Sverige – bortom prydliga uppfarter i kranskommunernas villakvarter och innerstadens nyrenoverade maktcentrum – lyser med sin frånvaro. Spruckna loftgångar kring tunnelbanans ytterdelar, med skarpa klassmönster och maktlöshet som främsta kännetecken, saknar röst i talen.

Det ena sofistikerat och norm. Det andra opassande, degenererat och avvikande. Centrum håller ihop och cementerar, periferin bekräftar normens ställning och status. Stadens geografiska palett visar segregationens skiktning men fungerar också som linjer, markörer, i den politiska debatten. Femte jobbskatteavdrag som en aktiv jobbpolitik, välfärdssystem som skattehöjningsångest. En konstruerad spelplan som Stefan Löfvens arbetareparti ännu inte har stöpt om.

Regeringsvilja måste rymma mer än utspelslogik, Harpsundsjournalistik och ett nyhetscykliskt uppmärksamhetsspann. Svensk politik har blivit en tävlan i provinsialism, där partierna tycks skrivit en tyst överenskommelse om att dra skarpa gränser.

Den centrala punkten som sommartalen missar är frågan om makt. Hur makt är koncentrerad i dag, hur makten måste spridas och vilka verktyg som behövs för att nå dit. Frågan är om Löfven orkar etablera ett alternativ. Idéerna och reformförslagen finns där, men konkreta reformer, som Lex JB, måste kopplas samman med en större berättelse om hela samhället.

Den progressiva rörelsens uppgift är mångfalt större än högerns. Medan den senare står för en apolitisk hållning som drar skarpa gränser och vinner på apati ställs den förra inför en större uppgift. Sverige behöver ett kontrakt mellan loftgångs- och villa-Sverige, innerstad och förort. En framgångsrik vänsterpolitik får solidariteten och egenintresset att överlappa, att hänga ihop. Att rösta socialdemokratiskt ska vara lika delar moraliskt som ekonomiskt självklart.

Om ett år är det val. I slutändan kanske det räcker med att ställa sig två enkla frågor: Varför ska det bedrivas politik – och för vem?

Förhoppningsvis använder Stefan Löfven året till att våga leda, gå före opinionen och göra en alltmer motsägelsefull och komplicerad värld begriplig och viktig. Annars riskerar socialdemokratin att backa in i framtiden.