Socialdemokratin måste bli garanten för en alternativ politik, och facket måste vakna ur sin politiska förlamning.
Det är en svår roll socialdemokraterna nu ska kreera, att vara i opposition. I decennier har ju den socialdemokratiska självbilden utgått från maktinnehavet nära nog som en självklarhet.
Den nya regeringen kommer säkert att snava i olika frågor. Men det räcker inte att oppositionen kan triumfera över detta. Man bör ha egna alternativ, som är trovärdiga och genomförbara, inte minst om man oväntat åter skulle hamna i regeringsställning. Därför är det bra om socialdemokraterna redan nu vågar säga högt vilka samhällsområden man misslyckats på under regeringsåren.
Socialdemokraterna sitter på massor av förslag för att minska de växande klyftorna
Underbemanningen i skola och vård måste klaras av, även om det skulle krävas skattehöjningar. Målet om full sysselsättning får inte bara bli en fras, utan måste underbyggas av offentliga investeringar.
Dessvärre väntar ytterligare neddragningar och ökad arbetslöshet som en följd av den moderata skattesänkarpolitiken. Det kan bara mötas på ett sätt, att socialdemokratin blir garanten för en annan politik.
Den politiken finns. Socialdemokraterna sitter på massor av förslag för att minska de växande klyftorna i samhället, men man har än så länge inte helhjärtat vågat driva dem.
Vi ser resultatet av den tvekan i det socialdemokratiska väljarraset i glesbygd och i gamla bruksorter. Det är en bild av att tilliten hos arbetarklassen försvagats. Tillit, det är inte att man som väljare ställer upp på allt, men att man ändå känner att partiet är att lita på.
Som den socialdemokratiska partistyrelsen noterade 1933, när nazisterna marscherade genom Europa, ”demokratin räddas inte genom enbart propaganda; viktigare är att den ger prov på sin förmåga att sörja för folket”.
Ska man höras och kunna bryta högerns och mediernas dagordning krävs det förmodligen att man ibland driver även viktiga förslag som man riskerar att förlora i omröstningarna i riksdagen.
Det var härligt att se hur Magdalena Andersson växt med kriserna i vår omvärld och visat en förmåga att statsmannamässigt söka kompromisser.
Men statsnyttan i att kompromissa måste kunna balanseras med tydlighet och ideologisk skärpa i de mest centrala frågorna för partiet – vård, skola, omsorg och klimat.
Det är svårt att se att oppositionen ska kunna kompromissa med klimatförnekare som Moderaterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt som vi hade den värsta torkan i Europa på 500 år och översvämningskatastrofer i Pakistan, Kanada och andra länder har de nya regeringspartierna låtsats som detta inte berör oss.
Socialdemokraterna får inte i sin nya roll instämma i högerns tal om den gröna omställningen som en uppoffring för individen, när det handlar om hundratusentals människors överlevnad. Var finns i dag den utrikespolitiska passionen som Olof Palme och Sten Andersson stod för?
En effektiv oppositionspolitik kräver också att LO vaknar ur sin politiska förlamning och blir pådrivande, till exempel i hur en skärpt kapitalbeskattning skulle kunna finansiera en aktiv arbetsmarknadspolitik.
En socialdemokratisk opposition behöver ibland en bråkig fackföreningsrörelse.
Björn Elmbrant
Författare och journalist som bland annat arbetat på Sverige Radio och varit ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
