Under sina åtta år genomförde Jan Björklund och Liberalerna den mest klassfientliga skol- och utbildningspolitiken i mannaminne. Det är därför en gåta att hans utmanare till partiledarposten Birgitta Ohlsson fronderar med Liberalernas svagaste kort: utbildningspolitiken och möjligheterna till klassresor, skriver S-debattören Patrice Soares.
Jag har alltid sett upp till Birgitta Ohlsson som något av en feministisk ikon. Väl i klass med Gudrun Schyman. Hårt, målmedvetet och med patos har hon fört den feministiska kampen i riksdagen och på gator och torg.
Men när jag i Sydsvenskan den 10/8 läser att Birgitta Ohlsson vill att Liberalerna pratar mer om klass och möjligheter till klassresor i skolan undrar jag om hon möjligen talar om klassresor som eleverna sparat ihop till för att kunna åka till Gröna Lund på skolavslutningen.
För när det gäller möjligheten till klassresor i bemärkelsen att man ska främja elever från arbetarhem att skaffa sig en akademisk examen och på så sätt minska den sociala snedrekryteringen så har Birgitta Ohlsson i allmänhet och Liberalerna i synnerhet en mycket lång väg att vandra.
Birgitta Ohlsson skriver att »Forskning visar att i Sverige »ärvs« både sjukskrivningar och högre utbildning« och visst ligger det en hel del sanning i det.
Men Liberalerna under ledning av den mångårige skol- och utbildningsministern Jan Björklund gjorde ju precis allt han kunde för att förhindra resor över klassgränserna.
Det var till och med så att en del moderater baxnade inför hans förslag, och det tillhör ju inte direkt vanligheterna! Ingen utbildningsminister, Per Unckel (M) inräknad, har nog genomfört så många skolreformer som hindrar arbetarklassens barn från att kunna läsa vidare på högskolan som Liberalerna under Jan Björklund.
Och som medlem i den borgerliga regeringen var Birgitta Ohlsson medansvarig till denna utbildningsfientlighet. Regeringar fattar ju sina beslut kollektivt.
Liberalerna gjorde ju precis allt för att förhindra resor över klassgränserna
Vad var det då Liberalerna gjorde på Utbildningsdepartementet? Jo bland annat avskaffades yrkeselevernas generella rätt till allmän högskolebehörighet, det vill säga möjlighet att senare läsa vidare på högskolan efter avslutade gymnasiestudier. Och det är ingen kraftig majoritet av akademikerbarn som går på de yrkesinriktade programmen.
Vidare avskaffade Liberalerna den så kallade 25:4-regeln. En regel som innebar att om man var minst 25 år gammal och hade minst 4 års arbetslivserfarenhet så fick man allmän högskolebehörighet, denna förändring drabbade framförallt LO-kollektivets medlemmar.
Men kunskap genom arbetslivserfarenhet verkar inte ligga högt på den liberala agendan. Tala om klassförakt.
Dessutom skar Liberalerna, tillsammans med regeringsalliansen, ned kraftigt på komvux vilket ytterligare försvårade för elever som inte gått en spikrak karriär rakt in på högskolan. En av regeringens utredare förslag till och med att man bara skulle få studiemedel i högst fyra år med chans på ytterligare två år om man skött sig.
Det förslaget gick tack och lov inte igenom. Idag är det så att alla studenter har rätt till sex års (240 veckor) studiemedel.
Men när Jan Björklund verkligen fick feeling i sin strävan att skapa återvändsgränder för arbetarklassens barn så föreslog han till och med ettåriga gymnasielinjer.
Vilket Socialdemokraternas dåvarande utbildningspolitiska talesperson Ibrahim Baylan sade var samma sak som att ge dessa studenter en enkel biljett till närmaste socialkontor.
Anställningsbarheten hos personer som endast har en ettårig gymnasieutbildning hade nog varit sådär! Minst sagt.
Det är en gåta att Birgitta Ohlson fronderar med Liberalernas svagaste kort: utbildningspolitiken och möjligheterna till klassresor.
Om det är något jag tror att Jan Björklund och Liberalerna kommer bli ihågkomna för under sina åtta år på utbildningsdepartementet så är det nog att de genomförde den mest klassfientliga skol- och utbildningstid i mannaminne.
Det är därför en gåta att Birgitta Ohlsson i debatten fronderar med Liberalernas svagaste kort: utbildningspolitiken och möjligheterna till klassresor.
Socialdemokratiska utbildningspolitiska talespersoner som Marie Granlund, Ibrahim Baylan och Mikael Damberg gjorde genom interpellationer och motioner ett enormt jobb i att försöka stävja Björklunds sorteringsskola. Tyvärr talade de för döva öron.
Björklunds skolpolitik kom att öka den sociala snedrekryteringen kraftigt genom att ytterligare skilja barn från akademikerhem från barn från arbetarklasshem. Natur- och samhällsvetarelever separerades från bygg- och fordonselever. Så bygger man ett utbildningssystem som förhindrar klassresor.
Birgitta Ohlsson talar gärna om feminism och jämställdhet och det är minst lika viktiga frågar som skolpolitiken, om inte viktigare. Men vad gäller klassresor och skolpolitik har hon en hemläxa att göra.
Liberalernas utbildningsfientliga skolreformer är inte glömda efter tre år. Antalet elever som sökte till de praktiska gymnasieprogrammen visade sig också gå ned kraftigt efter Liberalernas återvändsgränder för arbetareleverna.
Vad Björklund och regeringen Reinfeldt inte förstod det förstod högstadieeleverna som valde bort de yrkesinriktade programmen med mycket små möjlighet att senare i livet skaffa sig en högskoleexamen.
Det är knappast så att Liberalerna nu bytt fot och främjar en skola med större möjligheter till klassresor. Både Roger Haddad och Liberalernas skolpolitiska talesperson Christer Nylander har i intervjuer och riksdagsinterpellationer gett tydliga signaler om att de är Björklundister i utbildningspolitiska frågor.
Liberalerna eller Folkpartiet som de då hette hade för några val sedan devisen att »klassresan börjar i klassrummet«, kanske skulle en mer rättvisande devis varit »Klassresan slutar i klassrummet«.
Patrice Soares är S-debattör, tidigare utbildningspolitisk krönikör på Lundagård och före detta ordförande för Samhällsvetarkåren vid Lunds universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
