Att släta över icke-demokratiska brister hos trilskande EU-medlemmar kan bli kontraproduktivt för EU. Politisk oaktsamhet och tröghet är en lika stor fiende som nationalismens framväxt i Europa, skriver Jonathan Pasic, socialdemokratisk debattör.
Den Europeiska unionen vilar på ett synnerligen svagt fundament. Oviljan och rädslan att ifrågasätta medlemsstater och nationella organ, som vägrar finna sig i de ålägganden som den Europeiska Unionen vilar på, ses av många etablerade politiker som ett försök att förhindra splittring mellan unionsmedlemmar.
Men följderna kan snarare bli de motsatta.
Rädslan från EU att bemöta icke-demokratiska brister hos en rad partier inom det konservativa EPP, därutöver det icke-existerande mandatet för EU centralt att utfärda faktiskt meningsfulla sanktioner, bidrar till en stagnation och en söndervittring av det den Europeiska unionen borde vara.
Men ligger inte även felet i att den Europeiska unionen kräver 28 medlemsstaters samtycke vid i praktiken alla nya samarbetsavtal?
EU får inte ge efter för dem som vägrar utföra sina skyldigheter.
Vi ser ett Europa som fallerar för att strävan att vara eniga felaktigt missuppfattas som att inte våga utkräva ansvar när det faktiskt gäller.
Tanken med en gemensam europeisk invandringspolitik är det få som motsätter sig bortom Europas nationalister och mest konservativa, ändå finns det inget politiskt kapital för att garantera tankens framgång.
Visegrádpaktens, V4:as, vägran att ta ansvar för att upprätta Schengensamarbetet får många att vända ett skeptiskt öga till de många unga medlemsstaterna i öst, ibland även ifrågasättande deras medlemskap.
Men är det verkligen dessa länders utnyttjande av kryphål som är det största problemet? Visst är det ett tecken på ansvarslöshet från dessa länders regeringar.
Visst förtjänar dessa sanktioner.
Men ligger inte även felet i att den Europeiska unionen kräver 28 medlemsstaters samtycke vid i praktiken alla nya samarbetsavtal och likväl tillåter dessa kollapsa i princip närhelst valfritt land som ingått i avtalet vill?
Schengensamarbetet syftar till att garantera en av EU:s fyra pelare, den fria rörligheten för människor.
Men när denna kan undergrävas så snart en medlemsstat känner ett behov av att sluta sina gränser, då kan man verkligen ifrågasätta huruvida medlemsstaterna gett upp ens en del av den nationella suveräniteten överhuvudtaget.
EU:s roll är att garantera freden och stärka Europa som ekonomisk stormakt, låt EU göra just det.
EU:s mest grundläggande principer hotas vid politisk stagnation och när EU inte kan nå ut till den vanliga medborgaren genom politik som påverkar är den Europeiska unionen hotad.
Politisk oaktsamhet och tröghet är en lika stor fiende som nationalismens framväxt i Europa då denna livnär sig på EU:s icke-politik och byråkratiska självdestruktivitet.
Den Europeiska unionen pekas ut som ett toppstyrt, högst byråkratiskt projekt. Medborgare saknar känslan av att kunna påverka Bryssel. Europaparlamentets makt måste stärkas, den folkliga förankringen måste stärkas.
Personvalskampanjer där ett fåtal av väljarkåren röstar är inte tillräckligt för att människor ska känna att de kan påverka Bryssel.
Nationella partier måste ta ett större ansvar, våga prata mer ideologi och visa på vilket Europa framtiden kan bära.
Att EU:s institutioner behöver förändras i mer demokratisk riktning där folkvalda politiker faktiskt har något att säga till om vad det gäller utrikespolitik och kanske även har en möjlighet att välja kommission skulle i längden, med folklig förankring som förutsättning, kunna forma ett Europa där alla känner sig representerade.
Endast konkret reformvilja och en kompromisslöshet gentemot nationalstatens utdöende tanke kan rädda Europa.
Endast reformvilja och kompromisslöshet gentemot nationalstatens utdöende tanke kan rädda Europa.
Socialdemokrater liberaler, konservativa och miljöpartister måste alla ta ansvar för att demokratisera den Europeiska unionen och ge den de verktyg som krävs för att tackla nutidens utmaningar.
Globala problem kräver globala lösningar.
Ändå är de många nationella politikerna livrädda för samarbete genom utökat inflytande till de europeiska institutionerna.
Europas öde vilar inte på Brysselpolitikerna, inte heller Bryssels byråkrater – EU:s öde vilar i de nationella politikernas händer.
Med utökat samarbete, strängare krav på medlemsländer att göra sin plikt (sedermera kräva sin rätt) samt genom en demokratisering av EU kan vi se även ett framtidens Europa.
Jonathan Pasic är socialdemokratisk debattör och förtroendevald.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
