Socialdemokraternas svenska guldålder står i fokus för flera nyutkomna böcker. Det ligger nära till hands att tro att det hänger ihop med partiets kritiska situation, med bland annat hot från SD, som gjort att de känner sig nödgade till signalpolitiska valutspel.
I veckan presenterade Atlas och Arena Idé Anders L Johanssons bok Rikshushållaren. Gunnar Sträng 1906 – 1992. Gunnar Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria och framväxten av den svenska välfärdsmodellen: 21 år som finansminister och 31 år som minister är nog ett svårslaget rekord.
Helt nyligen kom också Olle Svennings År med Erlander och förra året publicerades Dick Harrison en tegelsten om Tage Erlander Jag har ingen vilja till makt.
Är det en tillfällighet att socialdemokratins svenska guldålder uppmärksammas just nu?
Det ligger nära till hands att läsa böckerna mot bakgrund av Socialdemokraternas nuvarande trångmål. Vänstern i allmänhet har inte varit svagare i Europa sedan 1945. Och Socialdemokraternas snabba väljartapp har skapat en existentiell ångest i många länder och partier.
För hundra år sedan, efter revolutionen i Ryssland 1917, konstituerades vänsterns uppdelning mellan kommunister och socialdemokrater. I början av 2000-talet ser vi återigen en strukturomvandling i politiken inte minst på vänsterkanten.
Under resans gång har Socialdemokraterna förlorat kontakten med sin historia, och kanske också sin ideologi.
Efter murens fall monterades de kommunistiska partierna ned eller omvandlades till olika slags vänstersocialistiska partier. Socialdemokraterna upplevde en stor framgång i en rad länder i slutet av 1990-talet, då nästan alla länder i Europa hade röda regeringar. Den framgångsvågen präglades av EU-optimism och ett bejakande av globaliseringen.
Under resans gång har Socialdemokraterna förlorat kontakten med och relationen till sin historia, och kanske också sin ideologi. Men i grunden har förutsättningarna för politiken förändrats. Gunnar Sträng och Tage Erlander verkade i en värld där nationella politiker hade mer makt och åren efter kriget växte ekonomin i snabb takt.
Den socialdemokratiska identiteten har nu fått sig rätt många törnar av ett par decenniers marknadsliberalism som alla politiker mer eller mindre motvilligt tvingats anpassa sig till.
Finanskraschen 2008 och EU:s kris markerar däremot en slutpunkt på den epoken. Som i sin tur blottlade och drev på missnöjet med de politiska eliterna och många av de etablerade partierna. Framför allt är det högerradikala partier som gått fram sedan dess.
Men en rad helt nya vänsterkonstellationer har samtidigt fyllt ett politiskt tomrum på den andra kanten, som Syriza och Podemos, i Grekland respektive Spanien. Men där finns också mer svårdefinierade fenomen som Femstjärnerörelsen i Italien och Macrons En Marche i Frankrike. Corbyns förvandling av Labour kan också räknas hit.
Vänsterpartiet har uppenbarligen inspirerats av de nya politiska vindarna i Europa. Vidare har Åsa Linderborg och Göran Greider nu skrivit sitt Populistiska manifestet. En välvillig tolkning är att det är ett uttryck för en politisk sökprocess. Tagna var för sig har de 150 punkterna (!) en och annan poäng. Men som helhet lyser bristen på konsistens och struktur igenom.
Socialdemokraterna vill för allt i världen undvika att förknippas med eliten eller tappa sin folkliga förankring.
Olle Svennings bok om åren med Erlander är däremot en välskriven och intressant historia om hur ett parti och en partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968. En del kan hänföras till ren tur. Men i botten var det fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga. Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander politiken.
2018 ser förutsättningarna förstås helt annorlunda ut. Sverigedemokraterna har för överskådlig tid förändrat maktförhållanden i politiken. Jag tror inte att dagens socialdemokrater förhåller sig till valet 1968. Ännu mindre hoppas på ett sådant mirakel i september.
Men en sak är säker, socialdemokraterna gör uppenbarligen allt som står i dess makt för att undvika ytterligare väljartapp. De välfärdspolitiska ambitionerna har skruvats upp. Fokus på »trygghet« och ett antal symboler som exempelvis förbud mot religiösa skolor är ägnade att signalera handlingskraft på en annan front.
Socialdemokraterna har uppenbarligen studerat den politiska utvecklingen i USA, Tyskland, Nederländerna, Norge och Finland. Och vill för allt i världen undvika att förknippas med eliten eller tappa sin folkliga förankring och karaktär av bred väljarkoalition.
Inte enkelt för ett parti som sitter i regeringsställning och dessutom är i minoritet i riksdagen.
Utfallet avgör om socialdemokraterna ska förbli ett stort parti runt åtminstone 30 procent eller riskerar att kana ner mot 20 procents väljarstöd och något som kan utvecklas till permanent opposition. På ett annat plan och i en annan tid erbjuder höstens val lika mycket dramatik som 1968.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
