Eftervalsdebatten pågår. Ord blir till meningar som blir analyser. Mitt i allt finns en obönhörlig siffra som svider. 26,1 procent. Så liten var andelen väljare som ansåg att de rödgröna var bäst lämpade att sköta den svenska ekonomin. 59,9 procent svarade alliansen.
En delförklaring till 26,1 procent lär vara det rödgröna samarbetet som Mona Sahlin pausade i förrgår. I Norge jämförs socialdemokratiska Arbeiderpartiet med en kungsörn. De andra djuren (läs: partierna) får förhålla sig till den stora örnen som flyger över det politiska landskapet. Men när örnen sätter sig i en blockpolitisk bur med en grönfink och en rödhake förlorar den sin unika roll. Vad gäller ekonomisk politik är det sannolikt att de andra fåglarnas rykte i frågor om tillväxt- och näringspolitik spelade en negativ roll.
Att skylla på det rödgröna samarbetet vore dock en förödande förenkling. Progressiva partier i hela EU har förfärande svårt att få grepp om den ekonomiska dagordningen, finanskrisen till trots. Det var uppenbart i den svenska valrörelsen, då S negligerade frågor om tillväxt och näringspolitik. I de amerikanska kongressvalen, som avgörs på tisdag, saknar Demokraterna ett sammanhållet ekonomiskt budskap. Arbetslösheten är tvåsiffrig, tillväxten låg, fyra miljoner amerikaner har skulder som är mer än dubbelt så stora som värdet på huset. Någon ”change” har inte synts till.
Att de stora, ekonomiska frågorna inte längre kan ignoreras framhölls med önskvärd tydlighet under gårdagen när Arenas Ekonomiska Råd genomförde sin första årliga högnivåkonferens i Stockholm i samarbete med Friedrich Ebert Stiftung. Störst avtryck gjorde Sony Kapoor, som tidigare arbetade i finansmarknadsstormens öga (Lehman Brothers). Nu driver han en tankesmedja som predikar att finansmarknaderna måste regleras.
Kapoor jämför finansmarknaderna med ett trafiksystem där puttrande småbilar har ersatts av stora lastbilar med farlig last. Inga hastighetsbegränsningar råder. Poliserna har avskedats eller sover. Om inget görs följer ännu en kris. Men Kapoor framhöll även att de globala ojämlikheterna föder spekulation och att perioden mellan varje kris egentligen är mer skadlig. Då vinglar lastbilarna runt i rekordfart, resurser snedfördelas, klimatet och de redan fattiga är förlorarna, nya bubblor skapas. De globala institutioner som ska göra något åt eländet skapades när Erlander var ny som statsminister.
Tyvärr är hemläxan komplicerad och jobbig. Men om S ska återfå kungsörnens luftherravälde i ekonomiska frågor måste resan börja här, i en förståelse av det som har försummats: Den globala ekonomin. Med en berättelse om Sveriges roll i densamma, egna reformer och ett större intresse för europeiskt och globalt samarbete. En rimlig utgångspunkt är en rejäl uppdatering av den svenska modellen i globaliseringens tid. Väljarna ser igenom en politik som ger Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen nya namn, samtidigt som globaliseringens grundfrågor ignoreras.
På fågelspråk: Det handlar om en svår men nödvändig ruggning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
