ledare Det socialdemokratiska partiet bildades för 130 år sedan. Lika länge har väl den interna och externa kritiken mot socialdemokratin existerat. Partiet har anklagats för att ha ”gått till höger” och ”svikit sina ideal” och gått vilse i kompromissernas och pragmatismens korridorer, så länge och så många gånger.
På måfå plockar jag fram Jörn Svenssons bok ”Du ska ta ledningen och makten”. Jörn Svensson var socialdemokrat från början men valde sedan VPK. I boken vänder han sig särskilt till alla de socialdemokrater som ”trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens historiska rötter”. Detta skrevs 1974.
Redan i början av förra seklet gick partivänstern till storms mot ”ministersocialismen”, udden riktades mot de socialdemokrater som kunde tänka sig ett samarbete med eller att ingå en regering tillsammans liberalerna. Senare tids ”Rosornas krig” och ”Dalaupproret” kan skrivas in i samma långa historia av spänningar eller om man så vill intern och ibland positiv friktion inom arbetarrörelsen.
I helgen samlas socialdemokraterna till kongress. Och i veckan drabbade Daniel Suhonen, Katalys och Daniel Färm, Tiden samman i en debatt i SVT. Suhonen ville att partiet skulle stå för en radikalare politik, närmare bestämt det program som nybildade Reformisterna presenterat, det närmaste vi i modern tid kommer bildandet av Socialdemokratiska vänsterföreningen på 1910-talet. Färm höll med om att Socialdemokraterna måste bli radikalare och tydligare, men la till att det också är nödvändigt att vara realistisk. Den som följt socialdemokraternas interna debatt känner nog igen sig. Samtalet exponerande på sätt och vis den inbyggda slitningen mellan ideal och verklighet, ambitioner och reella möjligheter som alla politiska rörelser behöver hantera. Och som socialdemokraterna med sina maktkritiska och samhällsförändrande ambitioner kanske mer än andra politiska rörelser har brottats med.
Det faktum att partiet varit så framgångsrikt i den statsbärande rollen har gjort den här laddningen särskilt konkret och elektrisk. Partier som saknar makt, inte varit framgångsrika eller kanske inte ens velat erövra makten behöver inte brottas med den här typen av frågor på samma sätt. De behöver inte ”svika” sina ideal.
Så är allt som vanligt i socialdemokraterna? Nej, inte riktigt. Det är en socialdemokratisk statsminister som hälsar ombuden välkomna till kongressen i Örebro i helgen. Men Stefan Löfven leder en regering som inte riktigt liknar någon annan. Den rödgröna regeringen har stöd av och samarbetar med två av de borgerliga partierna. En fortsatt Löfvenregering visade sig vara den enda möjliga regeringsbildningen. Egentligen finns ju en majoritet som inte ville att Löfven skulle sitta kvar. Men han sitter kvar, till priset av att socialdemokraterna till delar tvingas driva en politik de inte själva vill föra.
Det politiska landskapet har nu i grunden ritats om. Efter KDs besked om samarbete med SD etableras nu ett konservativt block långt ut till höger i svensk politik. Det är historiskt unikt. Samtidigt står Löfvens nya samarbetspartners mycket långt ut i den andra ändan av borgerligheten, den liberala eller nyliberala, med krav på avregleringar och skattesänkningar som lösningar på nästan alla politiska problem.
Stefan Löfven leder en regering som inte riktigt liknar någon annan.
I en mycket läsvärd essä på Dagens Arena skriver Ingemar Lindberg att det politiska handlandet i dagens samhällspolitiska skede inte kan drivas av ”utopier om hur bra allting kan bli. Snarare måste vi se med oro på hur illa det kan gå”. Han varnar för en ny regeringskris före 2022 års val: ”Scenariot leder bara alltför tydligt tankarna till 1920-talets kaotiska Weimarrepublik.”
I det låsta och komplicerade läget efter valet agerade Stefan Löfven med värdighet och konsekvens, till skillnad från många andra. Såsom politiska partier bör uppträda. Vi lever i en tid där kortsiktiga partipolitiska hänsyn tenderar att blockera politiskt beslutsfattande, vilket riskerar att underminera tilltron till politiken och demokratin ytterligare. Brexit-processen är ett alldeles uppenbart och akut exempel därpå.
Men i allt detta är socialdemokraterna i dag ett synnerligen tilltufsat parti. Det politiska självförtroendet är inte på topp. Efter globaliseringen och finanskraschen har många tidigare starka politiska partier tappat mark, i synnerhet gäller det socialdemokratiska partier i Europa.
I veckan presenterade de svenska socialdemokraterna sin valanalys. Partiet gjorde en upphämtning i själva valrörelsen, men det var ändå det sämsta valresultatet på över hundra år. Till detta kommer den ännu större genomklappningen i kommunerna och i landstingen. Historiskt har socialdemokraterna haft högre röstandel i kommunerna. Socialdemokraternas maktbas ute i landet är alltså allvarligt försvagad, ”kommunpartiet” betydligt svagare. Valanalysen sammanfattar tendenserna: Socialdemokraterna tappar arbetarväljare, håller ställningarna i TCO-leden och ökar något i SACO-grupperna! Stödet bland unga är nere på en ”all time low”. Socialdemokraterna försvagas i mindre kommuner, samhällen och städer. Men håller ställningarna i de stora städerna.
Den som vill få ett sammanhang och historiskt perspektiv på allt detta bör läsa Anders Lidströms gedigna analys och genomgång i ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973 – 2014”. I veckan visade SVT dessutom dokumentären om SDs Mattias Karlsson. Expressens Torbjörn Nilsson ser den och i det minskade stödet bland arbetarväljare, på landsbygden och i mindre kommuner att ”dräneringen av arbetarrörelsen stöd blir tydlig”.
Det här oroar nog ombuden på s-kongressen. Det borde det också göra. Utmaningarna kan dock inte reduceras till själva politiken, som ”om om inte hade varit”. Det vill säga om politiken hade varit radikalare hade allt sett ljusare ut. 1978 publicerade tidskriften Marxism Today en artikel av historikern Eric Hobsbawn ”The Forward March of Labour Halted?”, ursprungligen ”Marx Memorial Lecture” samma år. Hobsbawn identifierade många av de strukturella förändringar i en brittisk kontext som Lidström beskriver i ett svenskt sammanhang. Han gjorde det ett år innan Margaret Thatcher kom till makten.
Men 1975 kommer inte tillbaka. Historien kan inte repriseras. Däremot är det en reservoar att ösa erfarenhet ur.
Behovet av en samhälls- och maktkritisk arbetarrörelse är lika stort som tidigare, om den formulerar sina analyser och förslag här och nu, utifrån dagens utmaningar.
Framgångsrika politiska rörelser behöver några byggklossar. Det handlar om ledarskap och organisation. Och om att formulera en berättelse och en policy för centrala politikområden. De är intimt beroende av varandra och tenderar att förstärka varandra. Socialdemokratin underpresterar idag. Eller annorlunda uttryckt det finns utrymme för förbättring.
En början borde vara att formulera mer genomarbetade analyser och policyförslag på några avgörande politiska fält. Börja med den ekonomiska politiken, välfärdens framtida finansiering och organisation, bostadspolitiken, klimatet och migrationen. Listan kan göras lång på områden där den socialdemokratiska positionen, för att uttryck sig diplomatiskt, inte är alldeles glasklar. Det är väl en bra idé om väljarna och medlemmarna vet vad socialdemokraterna vill. Till att börja med.
För om de kommande fyra åren domineras av att ledande socialdemokrater torgför i regeringskansliet framförhandlade talepunkter lär nästa valrörelse bli en variant på kristi sista lidande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
