Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars Socialdemokraternas partiledning tveka? För det var den tveksamma S-ledningens brist på krisinsikt och handlingskraft efter valförlusten, som gör att eftervalsdebatten inom S nu plötsligt blommar ut med full kraft.
Att Mona Sahlin och partiledningen hörsammar SSU:s krav och ställer sina platser till förfogande är egentligen ingen sensation. Valresultatet var det sämsta sedan 1914. Men försöket att skaffa sig andrum genom att inte göra någonting alls fungerade inte. Tveksamheten skapade ett vakuum och resultatet är att media, proffstyckare och olika aktörer kring S nu styr utvecklingen. Att partiledningen accepterar det krav som SSU har drivit i media är ett tydligt exempel.
S vill rimligen sätta dagordningen för eftervalsdebatten på egen hand. Då krävs, först och främst, att Mona Sahlin tydligt signalerar att hon vill leda S i valrörelsen 2014. Fyra interna arbetsgrupper med relativt öppna mandat kan aldrig ersätta de strategiska vägval och den förnyelseprocess som Sahlin ytterst är ansvarig för.
Vidare bör persondiskussionerna präglas av sans, balans och eftertanke. S bytte ut partiledare, partisekreterare och ekonomisk-politisk talesperson efter valförlusten 2006. Valet 2010 förlorades ändå. Propagandaminister Schlingmann skulle välkomna ett inbördeskrig i S, där alla som kan vinna en debatt mot ett ledande M-statsråd skadeskjuts av egna pilar eller flyr till USA. Att bara föryngra för föryngrandets skull skapar ofta nya problem, vilket S i Finland har erfarit.
Det stora personproblemet för S är i stället att den strategiska förnyelsen har uteblivit såväl i partiledningen som i riksdagsgruppen. De personer som inte får plats när mandaten blir färre är ofta de mest intressanta: Lite yngre, annan etnisk bakgrund, perioder av erfarenhet bortom arbetarrörelsen. Och många av de mest lysande stjärnorna blir inte politiker, utan tjänstemän. En av de skarpaste i den S-generation som föddes på 1960-talet blev till exempel vd för Stockholmsbörsen i förrgår.
Överdriven positionering, korridorsnack och mygel riskerar också att hämma den politiska diskussion som naturligtvis bör dominera eftervalsdebatten inom S. Och det är här som socialdemokratins utmaning ligger när debatten plötsligt står i full blom: Att ersätta personfrågor och positionering med något svårare och viktigare: En rejäl politisk framtidsdiskussion.
Om S lyckas definiera den nödvändiga framtidsdiskussionen på egen hand finns ytterligare potentiella hinder. Blir diskussionen bred och relevant, eller kommer den att polariseras av krafter i socialdemokratins yttersta kanter? Blir diskussionen inåtvänd, eller kommer S involvera folkrörelser, forskare, författare och andra röster utifrån? Blir diskussionen nationell, eller kommer S söka upp europeiska S-vänner som brottas med liknande problem?
Visst gör det ont när knoppar brister. Men när debatten är över och de nödvändiga förändringarna har genomförts, glömmer du i regel att du skrämdes av det nya. Att du ängslades för färden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
