S-kvinnor: Avskaffa socialtjänstlagen

Vi behöver enskilda lagar för äldre, missbrukare och kvinnor som blivit misshandlade. Socialtjänstlagen har gjort sitt, skriver Lena Josefsson.

Det är kris i socialtjänsten. Den verksamhet som ska vara det yttersta skyddet i vårt samhälle klarar inte sin uppgift.

Socialsekreterare slår larm om sin arbetssituation. Ärenden om barn som far illa läggs på hög och åtgärdas inte. Gamla stångas med biståndsbedömare och känner att deras egna val och önskemål inte beaktas.

Det är dags att ompröva socialtjänstlagen och sätta individens rättigheter i centrum. Socialtjänstlagen bör avskaffas och ersättas med lagar för vart och ett av de områden som i dag behandlas i lagen.

Det finns anledning att ifrågasätta hela socialtjänstlagen. Den är i sina huvuddrag från början av 80-talet och samhället har på många sätt förändrats sedan dess. När den infördes var den en uppgörelse med gamla tiders fattigvård.

Förhoppningarna på att lagen skulle bidra till samhällsförändring var stora. De individuella orsakerna till att människor behövde stöd och bistånd var inte så intressanta. Det var ju samhällets brister och orättvisor som var de grundläggande orsakerna och som skulle åtgärdats. Ett synsätt som har giltighet än idag. Men socialtjänsten har inte blivit den förändringskraft som dess portalparagraf är ett uttryck för.

Socialtjänsten har drabbats av ekonomiska åtstramningar, politiskt ifrågasättande men också tidsandan påverkar de värderingar som ska omsättas i praktiskt socialt arbete. Det har resulterat i en anorektisk och ibland nyckfull socialtjänst där individen och hens behov inte står i centrum.

Allt för många vittnesmål handlar om den enskildes maktlöshet i relation till socialtjänsten. 37 gånger används begreppet behov i socialtjänstlagen. Behov är ett luddigt begrepp och behovet prövas av någon annan. Det finns allt för många exempel på att kommuners ekonomi styr hur den enskildes behov bedöms. Behov innebär allt för ofta begränsningar.

Det är dags att ersätta behovsbegreppet med något annat. Det är de individuella rättigheterna som måste stå i centrum. Det skulle ge individen möjlighet att ställa krav.

Det är intressant att jämföra barns – och deras föräldrars rättigheter – med äldres. Enligt skollagen så ska barn erbjudas förskoleplats från ett års ålder. Beträffande äldres rätt till bostäder så sägs inget om den enskildes rätt till boende när de inte orkar bo hemma. Det sägs bara att kommunen ska inrätta särskilda boendeformer. Skollagen kan ses som en rättighetslag men i socialtjänsten är inte individen garanterad sina rättigheter.

Ett annat exempel är våld mot kvinnor. Stödet till dem regleras under kapitlet Brottsoffer i Socialtjänstlagen. I kapitlet sägs att kommunen ska beakta att kvinnor kan vara i behov av stöd och hjälp. Inget om att kommunen har skyldigheter – inget om att kommunen måste erbjuda skyddat boende. Det är välvilligt men vagt.

Mest anmärkningsvärt är att olika grupper som behöver samhällets stöd samlas i en lag. Vad har familjehemsplacerade barn och pensionärer gemensamt i fråga om vård och stöd. Vilka behov har misshandlade kvinnor och pensionärer gemensamt? Det finns något unket och patriarkalt i att samla människor med olika behov i en och samma lag. Det gemensamma är att de har behov av stöd som kostar pengar­– och kanske är det där skon klämmer?

Socialtjänstlagen har gjort sitt. Det krävs en förnyad debatt om hur välfärdssamhället ska omfatta alla. Vi behöver en ny lagstiftning som sätter individen i centrum och ger individen rättigheter. Det är dags för en särskild lag om äldres rättigheter. Det behövs en lag som garanterar den missbrukande personen rättigheter. Och en lag som tydligt reglerar kommunens skyldigheter gentemot misshandlade kvinnor.

Inget kan vara viktigare än att vi garanterar de som är i behov av samhällets stöd ett individ- och rättighetsbaserat stöd. Det är utifrån hur ett samhälle behandlar de sämst ställda som det ska bedömas.

Lena Josefsson, ordförande S-kvinnor i Stockholm