Arbetarrörelsens historia är historien om att sluta sig samman som grupp för att hävda sina intressen. Men särorganisering måste vara verktyget – inte målet, skriver ordförande Lena Josefsson.
Särorganisering måste alltid vara öppen mot omvärlden. Inget annat än integration och interaktion kan vara målet. Det ska vara hävstången och inte målet för samhällsbyggandet.
Identitetspolitik och särorganisering väcker känslor. Det visar reaktionerna på SSU Stockholms möte för rasifierade. Lite märkligt blir det när så många i arbetarrörelsen reagerar negativt.
Arbetarrörelsens historia är historien om att sluta sig samman som grupp för att hävda sina intressen. Det handlade inte enbart om att hävda sina politiska intressen. Det har också varit viktigt att hävda sin kultur och sitt förhållningssätt, sina erfarenheter. Människor som osynliggörs och vars intressen inte erkänns i offentligheten vill möta gelikar, dela erfarenheter och bygga kunskap. Varje gång en »ny« grupp vill synliggöra sina villkor och formulera sina krav så blir det en stark motreaktion.
Det har gällt kvinnor, HBTQ-personer, funktionshindrade. Vi som tillhör kvinnorörelsen vet allt om osynliggörande av våra erfarenheter och förnekandet av att de har betydelse för den politiska analysen och den politiska agendan.
Särorganisering är ett verktyg för att bli en politisk kraft. Det blir ingen samhällsgemenskap om inte allas erfarenheter får plats. Och det är bara ohistoriskt eller naivt att tro att det kan ske utan att röster samlas och höjs, till och med blir obekväma. Det tog lång tid innan arbetarrörelsen såg kön som en förklaring till skillnad i makt och inflytande. Men numera använder även LO den intersektionella analysen. Åtminstone då det gäller klass och kön.
Men särorganisering är verktyget – inte målet.
Hjalmar Branting kom från den svenska överklassen men var en kraftfull företrädare för arbetarrörelsen. Olof Palme var man men under hans regeringstid genomfördes de viktigaste reformerna för jämställdhet. Mona Sahlin var en viktig opinionsbildare i HBTQ-frågor. Många har företrätt och representerat grupper som de inte själva tillhör.
Att underkänna förmågan till inlevelse, kunskapsutveckling och idégemenskap skulle vara att underkänna det offentliga samtalets kraft och betydelse. Det skulle begränsa möjligheterna att påverka och förändra. Trots allt måste man ju alltid övertyga fler för att förändring ska bli möjlig.
Särorganisering får aldrig leda till att man skapar små isolerade öar eller i förlängningen enklavsamhällen. Syftet måste alltid vara att ta sig in på den offentliga arenan och att göra sina erfarenheter angelägna för alla. Ett tryggt hörn där man enbart umgås och bekräftas av sina gelikar är inte tillräckligt. Det kan i förlängningen leda till att man kräver att egna lagar och normer ska råda.
Särorganisering måste alltid vara öppen mot omvärlden. Inget annat än integration och interaktion kan vara målet. Det ska vara hävstången och inte målet för samhällsbyggandet.
Och separatism är nog inte världens bästa ord. Det leder tanken till isolering och avgränsning från andra.
Lena Josefsson, ordförande S-kvinnor Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
