S marginaliserar sig i EU-debatten

Socialdemokraterna verkar tro att kärnväljarna sitter i stugorna och slentrianmässigt avskyr EU. 

I fredags presenterade Socialdemokraterna en valfilm. En trött lastbilschaufför kör nästan av vägen. I bakgrunden ljuder röd dynamit: Olof Palme talar om människovärdet. Sedan säger Stefan Löfven: ”I Sverige ska svenska löner och villkor gälla, för alla.”

S har träffsäkert identifierat EU-valets kanske viktigaste fråga: Den utsatthet och de bristfälliga villkor som präglar den europeiska arbetsmarknadens nedre trappsteg. Misären i transportbranschen skildras även av Dagens Arena i ett aktuellt reportage. Principen om lika lön för lika arbete är satt ur spel.

Senare under fredagen hade SVT ett nyhetsinslag om EU-valet. På ett valmöte med SPD i Erfurt talar Martin Schulz, S-kandidat till den blytunga posten som ordförande för EU-kommissionen, om hur Europas skattebetalare har fått lösa ut storbankerna.

SVT intervjuar två SPD-gräsrötter från Erfurt. En kvinna framhåller att sociala rättigheter inte ska stanna vid nationsgränsen. Samma budskap som i S-valfilmen! Därefter påpekar en man att om Schulz blir EU-kommissionens ordförande så stärks demokratin i Europa.

Enligt Lissabonfördraget ska EU-valets utfall påverka hur EU:s toppjobb fördelas. ”Den som röstar på S i Sverige röstar på mig”, säger Schulz och EU-valet känns mer angeläget. Att Schulz blir ordförande för EU-kommissionen är en av de viktigaste pusselbitarna om löftet i S-valfilmen ska bli verklighet. Det är EU-kommissionen som i princip har ensamrätt på att lägga fram nya lagförslag i EU-systemet.

SVT har även intervjuat S-toppkandidaten Marita Ulvskog. Hon värjer sig mot Schulz och säger att ”vi kan inte göra om människor”. På frågan om en röst på S i Sverige är en röst på Schulz är Ulvskogs svar iskallt: ”Nej, så tycker jag absolut inte att väljarna ska tänka”.

S verkar tro att kärnväljarna sitter i stugorna och slentrianmässigt avskyr EU. Ulvskogs besked om att Sverige inte ens 2014 borde gå med i EU, utan likt Norge ska nöja sig med ett EES-avtal, framstår som startsignalen som ska få gräsrötterna att lämna sofflocket.

Men att förespråka EES-avtalets fria marknader, utan EU-medlemskapets politiska verktygslåda, är en nyliberal tankefigur. Vänsterns svar när nationalstater skapar gemensamma marknader måste vara att garantera människovärdet via politiska regler. Och genom historien har S aldrig ryggat för att möta väljarna med komplicerade idéprojekt (som folkhemmet) och kontroversiella reformer (som särbeskattning). Tvärtom har pragmatiska steg förespråkats i riktning mot det som i grunden är rätt och riktigt.

I fredags publicerade även tidningen Fokus historien om Marc Tarabella, S-borgmästare i en belgisk lilleputtby som blev Europaparlamentariker och rapportör för lagförslaget om offentlig upphandling. Reportaget är politisk thrillerläsning som slutar med att Tarabella skålar i rättvisemärkt bubbel. Efter två år av stenhårt arbete var målet uppnått: Nu får myndigheter väga in kvalitet, miljö och sociala frågor i anbuden vid offentliga upphandlingar.

Lärdomen är tydlig. Genom politisk vilja och hårt arbete är det möjligt att driva igenom en mer progressiv politik.

Om lastbilschauffören ska få bättre villkor måste Schulz, som en av flera nyckelaktörer, göra vad han kan för att rulla tillbaka Lavaldomen och se till att sociala rättigheter inte överskuggas av en fri inre marknad. Vilket är precis vad Schulz lovar i SVT-inslaget. För att få med parlamentet kommer sluga pragmatiker som Tarabella att krävas.

Det är en logisk självklarhet för en SPD-gräsrot i Erfurt. Att S inte behandlar sina väljare med samma respekt är ett omyndigförklarande som lär straffa sig. Enligt den senaste Eurobarometern är det svenska väljare som i högst utsträckning anser att de vet hur EU fungerar. På frågan om partierna bör nominera kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande håller hela 68 procent av svenskarna med, en entusiasm som bara överträffas i tre andra EU-länder.

S har en EU-politik som kan ge utdelning på kort sikt, men bara som delstation på en väg mot irrelevans och marginalisering i diskussionen om Europas framtid.