I Sverige var Socialdemokraterna det statsbärande partiet så länge att många fortfarande sätter likhetstecken mellan det och statsmakten. Därför, skriver Uppsalaprofessorn Anders Lindbom i den kommande antologin ”Välfärdstjänster i privat regi” (SNS Förlag), är partiet fortfarande centralt när det gäller frågan om privat drift i välfärden bör främjas eller motverkas.
Vad Anders Lindbom sedan, föga förvånande, sätter fingret på – vilket redovisades på ett seminarium på SNS i onsdags – är socialdemokratins inre splittring. Borgerligt styrda kommuner är naturligtvis mer benägna att privatisera vård, skola och omsorg, men också mellan socialdemokratiskt styrda kommuner finns det tydliga skillnader. Så är till exempel partidistrikten i Stockholms län, Östergötland och Jämtland positiva till privatiseringar, medan distrikt som Skåne, Blekinge, Jönköping och Stockholms stad är uttalat negativa.
Enligt Lindbom beror skillnaderna på två dominerande idétraditioner. I brist på bättre terminologi kallar han dem med några låneord från Herbert Tingsten för statssocialism och folkrörelsedemokrati. Han menar att det finns ett starkt samband mellan de idéer olika partidistrikt ger uttryck för och i vilken utsträckning de lägger ut kommunal verksamhet på entreprenad.
Ska vi tolka Lindbom som att folkrörelsedemokraterna har vunnit? Nja, det vi ser är snarare hur 1980- och 90-talens kritik mot byråkratiska offentliga system har lett fram till en öppenhet för självstyre och kooperativa lösningar som gjort att vissa lokala S-distrikt hamnat nära den politiska mitten.
Ironiskt nog är det just mittenpartierna, Miljöpartiet och Folkpartiet, som är mest självkritiska när det gäller privatiseringarna. Nu senast var det Miljöpartiet som beklagade sin naivitet i friskolefrågan. MP ville ha idéburna skolor, drivna av passionerade pedagoger – helt i stil med de folkrörelsedemokratiska idealen. Vad Sverige fick i stället var krassa marknadsskolor, öppna för vilka vinstintressen som helst.
Risken just nu är dock att pendeln slår åt andra hållet. Etatism och politikerstyre har blivit högsta mode. När marknaden har slagit sönder välfärden ska politikerna laga den med hjälp av ökad kontroll av medborgarna, så som nu sker i skolsystemet. I stället för att undervisa får lärarna ägna sig åt att fylla i papper, vilket drabbar små, idéburna organisationer och företag hårdast.
Nyckelordet här är naivitet. Vinnarna och de som parasiterar på den svenska modellens självförvållade kollaps är de stora aktörerna med starka riskkapitalister i ryggen. Det är välkommet att Miljöpartiet tar bladet från munnen, men nu gäller det hur socialdemokratin ute i landet kommer att ställa sig till frågan om vinster inom välfärden.
Det måste finnas en tredje väg, bortom både statssocialism och blåögd folkrörelsedemokrati från 1940-talet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
