EU-valet Att kalla EU-valet en seger är som att glädjas över en förmiddags solsken när man talar om årets väder, skriver Håkan Carlsson i ett svar till Payam Moulas artikel om EU-valet.
Lättnad och stolthet. Känslorna sköljer över när det slutgiltiga valresultatet trillar in, skriver Payam Moula. Jag undrar om vi befinner oss på samma politiska planet. Han konstaterar förvisso att det är något som skaver. Jag känner något långt värre än ett skav, snarare ett öppet sår.
Utfallet av valet är att Europas politiska vänster tappade röster, om än marginellt. Långt värre är extremhögerns framgång i många av Europas länder. Väljargeografin är välkänd men det är svårt att smälta extremhögerns exempellösa framgångar i EU:s kärnländer och det avtryck de riskerar att få. Inte bara i Europaparlamentet utan också det efterskalv som spritt sig till den nationella politiken, inte minst i Frankrike. I Sverige påverkas däremot knappast den inrikespolitiska situationen.
Däremot har Payam en poäng med att vilja lyfta fram bra kandidater.
Payam liksom många andra inom vänstern, tycks betrakta valet till Europaparlamentet som en svensk popularitetsmätning. Det är för sorgligt när det står viktigare värden på spel – kontinentens framtid. Detta har Socialdemokraterna förtjänstfullt lyft fram men när valet nu är över är det annat ljud i skällan. Då ska den påstådda svenska valframgången trumpetas ut. Jag fick nyss ett nyhetsbrev från Tobias Baudin där jag fick veta att ”Socialdemokraterna har gjort sitt bästa EU-val på 25 år!”
Man tar sig för pannan. Inte ens om man endast ser på valresultatet i Sverige gick det ju över hövan. Att glädjas över en ynka mandatförflyttning bland 720 mandat är som att glädjas över en förmiddags solsken om man talar om årets väder.
Däremot har Payam en poäng med att vilja lyfta fram bra kandidater. Inte i första hand som väljarmagneter utan utifrån vad de kan förväntas uträtta. För mig stod valet mellan Ilan De Basso (s) och Isabella Lövin (mp) som jag båda bedömde ha en hygglig chans att komma in.
Visst finns det fördelar med att ha välkända kandidater, det visar inte minst kryssandet, men det är sakfrågorna – och där finns det en del övrigt att önska – och den politiska kompetensen som ska lyftas fram.
Varken jag eller väljarna tycks dela Baudins bedömning att s-listan toppades av ”Europas tyngsta politiker”. Till exempel skulle en tredjedel av Mp:s väljare i stället rösta på Socialdemokraterna i riksdagsvalet. Kanske var man missnöjd med såväl S-politiken som S-kandidaterna, om man ens kände till dem.
Payman har därför helt rätt i att socialdemokraterna måste presentera ett bättre erbjudande till väljarna om fem år men viktigast av allt är att man då förmår resa sig över den svenska dagspolitiken och inse att på EU-nivå måste man ha ett alltigenom europeiskt perspektiv.
Håkan Carlsson, fritänkande sosse
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
