debatt Migrationspolitiken behöver skärpas och den svenska modellen tryggas. Flyktingar ska inte behöva riskera sina liv och den svenska välfärdsstaten ska inte behöva gå på knäna för att vi inte klarar av att ta ett helhetsgrepp, skriver Jonathan Pasic.
Den socialdemokratiska samhällsmodellen bygger på en restriktiv migrationspolitik, det är obestridlig fakta. Globaliseringen och nyliberalismens framväxt har förvisso fått socialdemokratin att retoriskt närma sig en liberal migrationspolitik hållning, men faktum består att Socialdemokraterna i bred bemärkelse sällan har sållat sig till sakpolitik som främjat en liberal migrationspolitik. Tvärtom har man i högsta möjliga utsträckning alltid strävat efter ett tak på migrationen och en restriktiv hållning i såväl fråga om asylinvandring som arbetskraftsinvandring. Ett stopp för arbetskraftsinvandringen i början på 1970-talet, endast temporära uppehållstillstånd 1976, flyktingar uppmuntrade att flytta tillbaka till sina hemländer 1990-talet, begränsningar på arbetskraftsinvandring från andra EU-länder 2003. Den moderna svenska historien är fylld av exempel på restriktiv migrationspolitik sjösatt av Socialdemokraterna.
Migrationspolitiken behöver skärpas och den svenska modellen tryggas.
Det är naivt att tro att vi kan satsa på såväl ett utökat mottagande som på en välfungerande välfärd.
Socialdemokratin är skyldig att ha ett helhetsgrepp. Att människor vill, på frivillig och ofrivillig grund, ta sig till Sverige är en komplimang gentemot den svenska samhällsmodellen, en modell som i verkligheten har en ytterst begränsad förmåga att ta emot större volymer människor. Svensk migrationspolitik bör, som historiskt, vara inriktad primärt mot förebyggande insatser och hjälp i närområdet. Den andel av flyktingar som lyckas ta sig till Europa och Sverige motsvarar bara en liten del av alla de som av olika skäl tvingats från sina hem på grund av förföljelse, krig och konflikt, därför krävs insatser i konfliktområdena. Faktum är att alla inte har den praktiska möjligheten att fly till Europa, vare sig den ekonomiska eller fysiska. Socialdemokratisk migrationspolitik bör bygga på att hjälpa så många som möjligt, således är insatser för att främja demokrati, fred och välstånd i flyktingarnas direkta närområde det enda rimliga jämte ett utökat kvotflyktingsystem.
Det är inte flyktingarna i sig som är problemet, däremot ska vi vara, liksom vi varit konsekvent genom historien, medvetna om konsekvenserna av att överskrida välfärdsstatens kapacitet. Det är en realitet vi inte kan blunda för. Nej, det är inte de enskilda flyktingarna som bär ansvar för att välfärden, framförallt i mindre kommuner, går på knäna. Välfärdskrisen kan vi tacka årtionden av nyliberal politik för, dock innebär inte det att mottagandet på något vis är gratis. Det är naivt att tro att vi kan satsa på såväl ett utökat mottagande som på en välfungerande välfärd. Ja, kostnaderna måste ställas mot varann och då måste man fråga sig vad som är såväl rimligt som humant. En restriktiv svensk, och på sikt allomfattande europeisk, migrationspolitik är en till det yttersta rimlig ansats i att värna den svenska modellen och välfärdens fortlevnad. Detta kombinerat med generöst bistånd och omfattande satsningar på demokratisering och konfliktlösning i flyktingarnas direkta närområde är det enda skäliga alternativet. Flyktingar ska inte behöva riskera sina liv på Medelhavet och den svenska välfärdsstaten ska inte behöva gå på knäna för att vi inte klarar av att ta ett helhetsgrepp. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, men det är också en rättighet att kunna leva i fred, undan krig och förtryck, i sitt hemland. Det är en princip socialdemokratin gör sig skyldig till att upprätthålla och sträva mot.
Jonathan Pasic
Socialdemokratisk debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
