debatt Vi socialdemokrater måste klargöra var vi står i konflikten fritt skolval och skolan som samhällsbyggande institution, skriver Nadja Sandberg från Socialdemokratiska skolföreningen.
Högern är på krigsstigen. I debatter och artiklar trummar de nu ut sitt väl inövade budskap: Skolsegregationen är förvisso omfattande men det är inte uppdelningen av våra barn i vinnarskolor och förlorarskolor som är problemet. Det är att undervisningen i vissa skolor är för dålig. Ser vi bara till att alla skolor blir bra skolor med hög nivå på undervisningen och studiero i klassrummen och slutar fixera oss vid barnens bakgrund så är problemet löst.
Och det låter sig ju sägas. För vem vill inte att alla skolor ska vara bra skolor? Och vem vill verka fixerad vid bakgrund? Problemet är bara att det dels inte fungerar i praktiken, dels innebär att man givit upp tanken på skolan som samhällsbyggande institution.
Alla lärare vet vikten av höga förväntningar på eleverna, men de vet också hur viktigt det är med höga förväntningar från eleverna på läraren för att upprätthålla en hög nivå på undervisningen. I en grupp med stor andel barn från studieovana/studieointresserade hem tvingas lärarens ambitioner ovillkorligen tillbaka.
Skolan kan aldrig bli annat än ett projekt för den enskilda individen om inte skolvalet begränsas på något sätt.
Kunniga och erfarna lärare med stöttande och klarsynta rektorer bakom sig kan komma ganska långt med att förbättra en skolas undervisning, men för en verkligt hållbar standardhöjning krävs också elever som förstått vitsen med att plugga och lära. Den så kallade kamrateffekten, sammansättningen på gruppen, har på övergripande nivå oerhört stor betydelse för elevernas lärande. Den allsidigt sammansatta gruppen är med andra ord en grundförutsättning för att alla skolor verkligen ska kunna vara bra skolor med hög nivå på undervisningen.
Skolans främsta uppdrag är att förmedla kunskap. Men skolan har även ett demokratiuppdrag och ett samhällsbyggande uppdrag. Det var verkligen befriande att höra Stefan Löfven när han i sitt första maj-tal i år förklarade att skolan ”åter måste börja betraktas som en gemensam samhällsinstitution”. I begreppet ”skolan som samhällsinstitution” finns naturligtvis den kunskapsförmedlande aspekten. Skolan som ger goda kunskaper till alla våra barn och unga så alla får chansen att lyckas och därmed möjligheten att påverka sina liv. Men det innebär också att skolan ses som en plats där barn med olika bakgrund möts och lär känna varandra så att tilliten som är kittet i vårt samhällsbygge stärks.
Menar vi socialdemokrater allvar med att skolan åter ska bli en gemensam samhällsinstitution så måste vi tala klarspråk. Det är uppenbart att det för högern och delar av näringslivet är viktigare att föräldrar ska kunna fortsätta välja och välja bort än att verkligen skapa bra skolor för alla. Och det är uppenbart att ett problematiserande av det så kallade fria skolvalet är närmast tabu. Sanningen är dock att skolan aldrig kan bli annat än ett projekt för den enskilda individen om inte skolvalet begränsas på något sätt.
Socialdemokraterna måste våga stå för att i valet mellan fritt skolval och att skolan åter ska bli en gemensam samhällsinstitution så alla skolor kan bli bra skolor på riktigt så väljer vi det senare. Även om det innebär kvotering.
Ett begränsat skolval kan knappast vara orättvist eller diskriminerande om alla skolor är bra skolor.
Nadja Sandberg
ordförande i Socialdemokratiska skolföreningen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
