S anser att det är för sent i konjunkturen att öka statsskulden för att satsa på investeringar. Därmed lämnas det bästa verktyget orört.
Igår föreslog ett antal socialdemokratiska röster en investeringsbudget som ett sätt att öka de offentliga investeringarna. Tanken är att långsiktiga investeringar inte ska behöva betalas direkt, utan lite varje år under hela investeringens livslängd. Därmed skulle inte längre budgetbalansmålet hindra stora offentliga investeringar.
Det skulle bidra till partiets mål: EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Undertecknarna var Skånedistriktet, SSU, S-studenter och två LO-distrikt. Kanske inte de mest centrala rösterna i Socialdemokratin. Men det vore fel att avfärda en investeringsbudget som utopisk.
Nästan alla i svensk politik är överens om att de offentliga investeringarna bör öka i teorin. Tågen och pendeltågen är ett skämt. Bostadsbristen ett stort problem för tillväxten. Operationssalar och skolor rustas upp genom att man skär ned på personalen. Och arbetslösheten är åtta procent.
Men få vill än så länge släppa till mer pengar ur statens kassa.
Stefan Lövfen och Mikael Damberg är inne på någon sorts kartläggning av investeringsbehoven i bostäder, vägar och järnvägar. En struktur som ska ligga ”vid sidan av budgeten”.
Alliansens flaggskepp i valrörelsen 2014 var något de kallade Sverigebygget. 150 000 nya bostäder, höghastighetsbanor och järnvägsnätet skulle byggas ut för 400 miljarder till 2035. Även alliansen hade uppfattat svenskarnas missnöje med de offentliga investeringarna.
Arbetsgivarnas intresseorganisation Svenskt Näringsliv bedömer att Sverige har en ”infrastrukturskuld” på 300 miljarder och föreslår ett infrastrukturråd och ett statligt holdingbolag för infrastrukturinvesteringar.
LO ger ut en skrift som föreslår ökade utgifter med 200 miljarder per år under en 20-årsperiod, det vill säga att vi underbalanserar budgetsaldot med 3 procent av BNP per år. En stor del skulle gå till fast kapital som vägar, järnvägar, vatten- och avloppssystem, elnät, skolor, sjukhus. Man påpekar att 40 procent av satsningen skulle komma tillbaka direkt till statskassan genom att arbetslösa fick jobb.
En blocköverskridande uppgörelse som definierar vad som skulle kunna kvala in som investering i en investeringsbudget borde inte vara totalt omöjlig.
En investeringsbudget har flera poänger. Dels är det orimligt att alla kostnader för en anläggning som fungerar i 50 år, ska belasta resultatet under den korta byggtiden. Då blir ju inget byggt, särskilt inte med budgetbalansmål.
Dels skapar en investeringsbudget en bild av vilka investeringar som behövs och prioriteras. Den konkretiserar ett politikområde: hur stor statsskuld är rimlig i förhållande till kapitalstocken. Är dagens läge där tillgångarna överstiger statsskulden med 20 procent av BNP helig? Kan ökade skulder få tillväxten att öka på lång sikt och därmed minska statsskulden som andel av BNP?
Socialdemokraterna anser nu att det är för sent i konjunkturen att öka statsskulden för att satsa på investeringar. Det får vänta till nästa lågkonjunktur. Istället går man till kongress på att investera det som blir över genom att man ”inte sänker skatten”. Därmed återstår konjunkturen, ökad produktivitet och bättre matchning för att sänka arbetslösheten från åtta procent till EU:s lägsta.
Det är väldigt optimistiskt. En blocköverskridande överenskommelse om en investeringsbudget hade däremot kunnat vara ett konkret steg för att sänka arbetslösheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
