I går släpptes den slutligen, mätningen som varje partistrateg nojar över i månader i förväg.
Socialdemokraternas dryga 35 procent är historiskt sett inget att skryta över, Folkpartiets 6 procent långtifrån goda dagars magi. Trots mediernas hårdvinklade rubriker är det inte marginaler och procentsatser som avgör vilka partier som flyttar in i Rosenbad nästa år. Desto intressantare är att möjliga väljare strömmar från FP till S och från FP till C.
Trenden berättar något viktigt om hur den politiska bubblan töms på gammalt innehåll och fylls med nytt. 2006 var konceptet med utanförskap en explosiv idé som etablerade Moderaterna i nya väljarlager. Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll socialliberalerna i partiet på armlängds avstånd. Löften om språkkrav och kärnkraft var sjumilakliv från Bengt Westerbergs sociala patos och välfärdsvurm. Samma år var Myspace världens största sociala nätverk, en påminnelse om att politik liksom allt annat är en produkt av sin tid. Partier som inte förändras är dömda att dö.
Sedan dess har socialliberalerna inom Folkpartiet frustrerat verkat i det tysta, bidat sin tid i hopp om att den reaktionära vinden en dag ska mojna. Progressiva röster som Frida Johansson Metso har envist argumenterat för en alternativ, progressiv, borgerlighet. På lokal nivå, där politiken är betydligt mindre blockbunden, höjs tidigare viskande röster om S-samarbete. I den yngre generationen är de gemensamma referenspunkterna än fler. SSU och LUF, partiernas respektive ungdomsförbund, gick nyligen ut med ett gemensamt skatteutspel.
Den dogmtunga ytterkantsliberalismen ser alltmer ut att vara en återvändsgränd. Centerpartiets metamorfos från lantismys till Timbros parlamentariska gren övertygar ingen, allra minst väljarna. Något strategerna på Folkpartiets kansli för länge sedan insett. Tanken på en armkrok mellan S och FP kittlar säkert även för strategerna på Sveavägen 68.
När Vänsterpartiet släpptes in i den rödgröna stugvärmen inför valet 2010 blev backlashen monumental. Den kollektiva bilden av partiet var för många fortfarande den om Lenin och ett mörkrött östblock i förtryck och förfall. Beröringsskräcken lever ännu. Rädslan för att en närhet till V innebär en förlust av mittenväljare gör sannolikt socialdemokratiska strateger mer villiga att flirta med FP.
Den slitna klyschan om politik som det möjligas konst är i allra högsta grad aktuell. I ett land som slits itu, där regeringen sitter på händerna medan bilvrak brinner ut och arbetslöshet är samhällets norm, behövs alternativ som penslar nya visioner. Prestige måste då också få stå tillbaka till förmån för verklighetsnära lösningar. 1991 var Socialdemokraterna två procent från att skissa på regering med Folkpartiet.
Blir 2014 året då det slår gnistor mellan blåklint och ros?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
