Infrastruktur Regeringens ambitionsnivå för vår infrastruktur är för låg. Det behövs ett enprocentsmål för att klara de stora behov som Sverige har, skriver tre fackligt aktiva Sekomedlemmar och S-kongressombud.
Nyligen röstade riksdagen igenom regeringens infrastrukturproposition. Där framkommer nivån på de investeringar och det underhåll regeringen planerar för under perioden 2018-2029.
Totalt föreslår regeringen att åtgärderna i transportinfrastrukturen ska uppgå till 622,5 miljarder kronor. Det är en ökning av ramen jämfört med den tidigare borgerliga regeringens infrastrukturbudget med 100 miljarder kronor. Att budgeten ökar är givetvis välkommet men nivåerna ligger långt under de behov Sverige har.
Sverige är glesbefolkat med en stor, exportberoende industri. För att överbrygga nackdelen i att ha långt till marknaderna krävs infrastruktur som länkar samman landet. Industrin behöver en infrastruktur som presterar i världsklass.
År 2018 saknas cirka 15 miljarder för att hålla investeringarna på en rimlig nivå. Det motsvarar cirka 25 000 – 30 000 jobb.
Dessvärre är det inte så. Sverige har under lång tid investerat relativt lite i infrastrukturen. Vi anser att det krävs en ambitionshöjning inom infrastrukturen motsvarande att 1 % av BNP årligen går till nyinvesteringar.
Regeringens infrastrukturproposition, som nu ligger på bordet, når endast upp till en nivå om 0,67 % av BNP år 2018 om resurserna fördelas jämnt över hela perioden. År 2018 saknas därmed cirka 15 miljarder för att hålla infrastrukturinvesteringarna på en rimlig nivå. Den av regeringen, föreslagna låga nivån bidrar inte till att transportinfrastrukturen når sina mål om klimat och kvalitet. 15 miljarder extra till infrastrukturen skulle ge en sysselsättningseffekt om 25 000 -30 000 människor ytterligare.
Regeringen ökar även resurserna för järnvägsunderhållet. Dock når regeringen med sitt förslag endast med nöd och näppe upp till den nivå som Trafikverket kallar »bibehålla dagens funktionalitet« i järnvägssystemet. Det vill säga ingen standardhöjning utan dagens bristfälliga standard kommer kvarstå. Detta är inte rimligt.
Givetvis måste standarden i järnvägsnätet höjas och eftersläpande underhåll elimineras. Med regeringens pengar kommer vi aldrig nå dit.
Som exempel kan nämnas att trots en prioritering av storstadsområdena för underhållet ökar antalet anmälda fel per spårkilometer år för år inom dessa områden.
Genom infrastrukturpropositionen finns det även uppenbara risker för att vägunderhållet krackelerar. Årligen saknas 2 miljarder i budgeten för att ge Trafikverket rimliga resurser till vägunderhållet. Det är uppenbart att vägsidan inom några år kan komma att bli den nya järnvägen när det gäller problem i framkomligheten.
Dagens modell med anslagsfinansiering innebär att flera samhällsekonomiskt lönsamma projekt inte blir av. Regeringen bör använda infrastrukturpolitiken som ett sätt att nå målet om EUs lägsta arbetslöshet år 2020 och vara mer öppen för att låna till investeringar i infrastrukturen. Då delas kostnaden för projekten upp istället för att som idag finansiera hela projektet på en och samma gång. Drift och underhåll av infrastrukturen bör däremot alltid finansieras löpande via anslag.
Investeringar har fördelen att de skapar tillväxt och sysselsättning på såväl kort som lång sikt. Företag kan effektivisera sina transporter och logistik. Människor kommer till arbetet snabbare och kan resa längre men effektivare till arbetet.
Bristerna i väg och järnväg ser dessvärre ut att kvarstå kommande år om inte regeringen agerar. Regeringens infrastrukturproposition håller inte måttet.
Vi hoppas att regeringen gör ett omtag och tänker över infrastrukturpolitiken. Gör om, gör rätt.
Karin Åkersten, Vice ordförande Seko Stockholm samt ombud till (s)-kongressen
Kadir Kasirga, Ombud (s)-kongressen
Bawer Kevir, Ombud (s)-kongressen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
