S riskerar iskallt uppvaknande

Förväntningarna på förbättringar i sjukförsäkringen kommer vara stora vid en socialdemokratisk valseger. Men beredskapen för att partiet i stället måste ta obekväma beslut för att bryta kostnadsutvecklingen är minimala.

Allt oftare misstänker jag att jag är en ganska vanlig S-väljare, men en ganska ovanlig partimedlem. Jag tror nämligen inte att man blir en utmärkt statsminister, finansminister eller arbetsmarknadsminister bara för att man är socialdemokrat. Ibland kan jag till och med tro, i mina mörkare stunder, att de senaste mandatperioderna i stället inneburit det motsatta. Många av de som inte varit tillräckligt stryktåliga eller haft för många fiender har fått lämna tunga uppdrag inom socialdemokratin.

Skälet till att jag röstar socialdemokratiskt beror inte främst på vilka som är partiets främsta företrädare, utan handlar om den socialdemokratiska politiken. Om Socialdemokraterna går till val på en bra politik, är de tvungna att försöka leva upp till den om de inte ska riskera att förlora nästa val. Något av detta upplevde vi efter valet 1994. Vad jag minns, så bröt Socialdemokraterna inte några direkta vallöften, däremot förde man en politik som inte levde upp till väljarnas förväntningar.

Besparingarna och samarbetet med Centern innebar att opinionssiffrorna rasade. Strax innan valet 1994 hade S 50 procent av väljarstödet, efter två år var stödet i vissa opinionsundersökningar nere under 30 procent. Till valdagen 1998 lyckades S, genom vissa återställare av de värsta besparingarna, kravla sig upp till 36 procent. Ett katastrofresultat. Sedan gav S upp sina utflykter på andra sidan blockgränsen och påbörjade samarbetet med V och MP och stödet för S började sakta återhämta sig.

Det finns en del i upptakten inför nästa års val som påminner om detta. Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att lova så lite som möjligt. De reformer som presenterades i höstens budgetmotion var till stor del finansierade med det femte jobbskatteavdraget. Hur dessa satsningar ska finansieras efter årsskiftet är höljt i dunkel. De mesta av satsningarna måste därför bort eller skjutas på framtiden om inte Anders Borg – för det är hans bedömningar som verkar gälla också för S – anser att det finns utrymme för några ytterligare.

Det finns dessutom fler orosmoln vid horisonten. Mellan 2006 och 2011 minskade kostnaderna för sjukpenning och sjukersättning med i genomsnitt sex miljarder kronor varje år. Det motsvarar kostnaden för ett halvt jobbskatteavdrag. Nu pekar mycket mot att sjukskrivningarna i stället är på väg att öka, om inte några åtgärder sätts in. Förväntningarna på förbättringar i sjukförsäkringen kommer vara stora vid en socialdemokratisk valseger. Men beredskapen för att partiet i stället måste ta obekväma beslut för att bryta kostnadsutvecklingen är minimala.

Missnöjet med den nuvarande regeringen skulle i sig kunna bära Socialdemokraterna fram till makten. Problemet är att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Även om ledningen för Socialdemokraterna är luddig kring vad de vill, förutom att de gärna vill samarbeta blocköverskridande, kommer väljarnas förväntningar inte bli mindre av det, snarare tvärtom. I Stefan Löfvens ord kan vem som helst läsa in vad den själv vill. Det riskerar att bli en mängd motstridiga saker. Om inte Socialdemokraterna blir tydligare riskerar de ett iskallt uppvaknande i regeringsställning.