Med ett sjunkande väljarstöd måste Socialdemokraterna söka sin väg framåt. Frågan är om partiet kan skapa ny entusiasm hos väljarna, och samtidigt behålla sympatisörer längs hela vänster-mittenskalan.
När Socialdemokraterna höll kongress för ett hundra år sedan splittrades arbetarrörelsen i en revolutionär och reformistisk del. 1917 var ett omvälvande år. Men övergången till demokratin kunde ske i huvudsak fredligt. Finns det skäl att påminna om historien dagar som dessa?
Ja, för under ytan finns en frustration bland socialdemokratiska medlemmar och väljare precis som då. Hur ser den reformistiska vägen ut? Kan demokratin överleva?
Saken har sin parlamentariska sida. Den rödgröna regeringen kan få igenom sin budget. Men på många andra politikområden är det betydligt svårare. Det socialdemokratiska väljarunderlaget är fyra procentenheter lägre än vid valet 2006 då Göran Persson lämnade in sin avskedsansökan.
Detta är bakgrunden till att Socialdemokraterna vill höja den politiska konfliktnivån. Det är ju val nästa år. Men motsvaras retoriken av konkret politik?
Agitationen och delvis också politiken har nog skärpts, om än med en stor försiktighet. Det finns också krav på att förnya den ekonomiska politiken och på mer offensiva satsningar på offentliga investeringar och bostadsbyggande. Frågan om vinst i välfärden har gjorts till en profilfråga. Ett tydligt ställningstagande mot religiösa friskolor verkar redan vara ett faktum.
Socialdemokratins problem i Sverige är emellertid också en spegel av större omvärldsförändringar. Efter 1989 har den socialdemokratiska reformismen sökt efter en ny verktygslåda i en globaliserad värld och ekonomi. Den vägen, eller i varje fall den tredje vägen, verkade länge framgångsrik men ligger nu i ruiner.
Efter den finansiella kraschen 2008 lever vi en ny era. Socialdemokratin letar efter en väg som bär mot framtiden. Men väljarstödet har under tiden fallit. Och internt präglas många socialdemokratiska partier återigen (som 1917) av fraktionering och splittring. Framför allt längs vänster–höger-axeln.
Socialdemokratin har historiskt varit ett ”stort tält” som inneslutit vänster-mitten och sympatisörer längre vänsterut. Om Socialdemokraterna blir ett ”litet tält” av antingen ”vänstern” eller ”högern” i respektive partier lär den samla snarare under 20 än över 30 procent av väljarna.
Till detta kommer att frågor om öppenhet kontra inåtvändhet splittrar också vänstern. I Frankrike kan den andra omgången i presidentvalet stå mellan en kosmopolitisk Macron och en nationalistisk Le Pen. Socialistpartiets mer vänsterinriktade kandidat är redan uträknad.
Löfven och hans rådgivare verkar ha identifierat detta dilemma. Kongressen skulle gå i trygghetens tecken. Ett budskap som skrivet för att passa in i sinnesstämningen efter terrordådet i Stockholm. Kanske ville helt enkelt S-strategerna stänga eller blockera den här fronten för högern och allehanda populister. Det är noga besett en överlevnadsfråga för Stefan Löfvens socialdemokrater. Men det är inte ett helt riskfritt projekt om inte balansen hamnar rätt.
Socialdemokraterna har historiskt haft lättare att vinna val när fördelning och välfärd dominerar debatten. Vem formulerar ett svar på dagens förväntningar, farhågor och förhoppningar?
På hur öppenhet och nationalstat, migration och integration ska kunna förenas. På hur välfärdssamhället ska förnyas och rustas upp. På Sveriges roll i världen.
Stefan Löfvens tal till kongressen i söndags hade sådana inslag. Om han kan hålla i och utveckla budskapet kanske han kan förvandla frustrationen till ny politisk energi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
