En teknokratisk politik och nära själlös debatt har präglat det senaste decenniet. Samhället har inte byggts utan nedmonterats. Är det vad som har öppnat dammluckorna för väljarströmmarna till SD?
Sverige har fått ett nytt politiskt landskap. Socialdemokraterna är åter utan konkurrens riksdagens största parti, och alliansen åkte på det största rösttappet för en regering någonsin. Stefan Löfven lär bli landets statsminister.
Samtidigt fick inget av blocken egen majoritet. Sverigedemokraterna nådde en mycket stor framgång, och även Feministiskt initiativ gick fram. Socialdemokraternas blygsamma ökning bryter en lång nedåtgående trend, men partiets mål om 35 procent klarades inte.
För att kunna tolka det övergripande resultatet behöver SD:s och FI:s tillväxt förstås. Partierna attraherar helt olika grupper med helt olika politik och framtoning, men de verkar båda vara en reaktion hos väljarkåren på samhällsutvecklingen och de andra partiernas vägval.
SD är ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Den viktigaste frågan för SD-väljarna var enligt VALU:n migration men på tredje plats kom sjukvården och på fjärde plats äldreomsorgen. Samtalen under valrörelsen med potentiella sverigedemokrater pekar också på en oro bland dem för välfärden och en uppfattning om att SD varit motståndare till alliansregeringen, vilket ju inte är fallet.
Givet valresultatet och de långsiktiga möjligheterna att bilda socialdemokratiska regeringar med stabila riksdagsmajoriteter i ryggen ser vi ett behov för vårt parti att nu ställa sig ett antal frågor:
Det senaste decenniet har präglats av en teknokratisk politik och en nära själlös debatt. Diskursen om ”reformutrymme” och ”krona för krona” är så långt från ”Politik, det är att vilja något” det går att komma.
Samhället har inte byggts utan nedmonterats. Revorna i välfärden, den höga arbetslösheten och de sjunkande skolresultaten är uppenbara. Är det denna politik och detta debattklimat som har öppnat dammluckorna för väljarströmmarna i söndags? Hur har Socialdemokraterna förmått agera och reagera på det?
År 2010 upplevde väljarna ett antal hinder för att rösta på Socialdemokraterna. Partiet hade då lågt förtroende i den ekonomiska politiken och i jobb- och skolfrågorna. Inför årets val tycks de hindren ha undanröjts. Socialdemokraterna har erövrat tolkningsföreträde i flera av de tunga sakfrågorna, och man är det parti väljarna hyser minst antipati mot. Ändå fick vi ”bara” drygt 30 procent av rösterna. Varför? Lyckades vi att undvika att stöta oss med någon till priset av att inte bli tillräckligt omtyckta?
I valrörelsen gjorde de borgerliga stort nummer av sitt valmanifest, och Moderaterna ställde migration mot välfärd. Men hur kunde egentligen alliansens enighet komma i centrum, inte dess hopplösa utsikter att få egen majoritet? Mobiliserade Reinfeldts utspel SD-väljare? I vilken mån påverkades stödet för Socialdemokraterna av migrationsfrågan och spelteoretiska resonemang om regeringsbildningen?
För att svara på dessa och andra frågor har S-studenter tillsatt en egen valanalysgrupp med såväl fackliga företrädare som forskare med socialdemokratisk hemvist. Gruppen kommer även att inhämta bidrag från oberoende forskare och debattörer. Analysen kommer att presenteras senare i höst.
Vi gläds åt att Stefan Löfven ska bilda en ny regering för Sverige. Vi är övertygade om att den svåra parlamentariska situationen går att bemästra. Alliansens arv må vara SD, men socialdemokratins framtid börjar nu.
Talla Alkurdi, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Daniel Johansson, f d vice ordförande Socialdemokratiska studentförbundet, sammankallande i valanalysgruppen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
