Så blev Sverige högerns hoppborg

Hur kommer det sig att ingen lyfter frågan om varför landet har ett utgiftstak, men inget skattegolv?

Tystnaden. Chocken. Tårarna. När den första vallokalsundersökningen presenteras tycks den samlade valvakan på Spårvagnshallarna frysa till is. Det är den 15 september 2002 och Moderaterna har precis gjort sitt sämsta val sedan 1973.

Inför valet har partiledaren lanserat Bo Lundgren ett aggressivt skattesänkningspaket på 130 miljarder kronor. Förslaget kritiseras hårt av oppositionen och många väljare skräms av tanken på ekonomisk chockterapi.

Moderaterna som ideologisk skattesänkarterrier blir ingen valvinnare, socialdemokratins makt tycktes ohotad och regeringen kan tryggt luta sig tillbaka.

Men bara fyra år senare ska allt vara så annorlunda.

När Fredrik Reinfeldt lanserar sig som statsminister inför valet 2006 framtoningen en helt annan. Den nya lighthögern vill charma röster med löften om jobb och ett arbetande Sverige. Socialdemokratins misslyckanden visas upp som ett rött skynke för en väljarkår som fått nog av Göran Persson och ett parti där idéerna stelnat och reformtakten för länge sedan bromsat in.

På de två efterföljande valvakorna är det röda, inte blå, tårar som spills.

I dag är det exakt ett år kvar till riksdagsvalet i Sverige. Med regeringens budgetförslag som lanseras nästa vecka passerar Reinfeldt Lundgrens chocksänkning. Sedan 2007 har den sammanlagda skattenivån sänkts med 140 miljarder kronor. Utan att någon höjt på ögonbrynen.

Regeringens pr-spinn om att en delvis återställning av tidigare nedskärningar är en ”miljardsatsning på unga” rubriceras okritiskt på flera medier. Någonting har hänt. Mycket talar för att regeringen kommer att göra allt för att hamra in bilden av 2013 som året då det storsatsas.

Att medier så okritiskt sväljer den bilden är lika delar pinsamt som skrämmande. Journalistik handlar inte om att svälja pressmeddelanden, det handlar om att granska, vrida och vända för att ta reda på sanningen.

Resultatet av högerns ideologistyrda experimentverkstad är entydigt: Usla skolresultat, envis arbetslöshet och en i allt väsentligt krackelerad välfärd. Angreppspunkterna tycks naturliga.

Trots det väljer oppositionen att rikta in sig på att kritisera hur Anders Borg följer budgetreglerna. Att regeringens förtroende när det gäller ekonomin är urstarkt och omöjligt att rubba inom loppet av ett år blundar man för.

Hur kommer det sig att ingen lyfter frågan om varför landet har ett utgiftstak, men inget skattegolv? Varför vågar ingen koppla samman samhällets gemensamma mål med politikens verktyg? Fastän hela 71 procent av befolkningen säger sig vara emot skattesänkningar på bekostnad av offentliga utgifter.

Partier som vägleds av strateger med siktet inställt på snabba segrar snarare än långsiktigt tolkningsföreträde är dömda att misslyckas. Vem som segrar i slaget om idéerna vet vi först om ett år, när den första vallokalsundersökningen rullar över teveskärmarna.

Sveriges radikala metamorfos – från trygg men stel sosseförvaltning till stabil högerhegemoni – skvallrar om att agendan går att förskjuta. Varför inte börja nu?