Ledare I dag har Ulf Kristersson varit partiledare för Moderaterna i fem år. Under den tiden har han splittrat de borgerliga väljarna och urholkat Moderaternas legitimitet som ledande högerparti.
Strax före lunch i måndags valdes moderaten Andreas Norlén om till riksdagens talman. På onsdagen meddelade moderatledaren Ulf Kristersson att han får ytterligare två veckor på sig att förhandla om ett nytt regeringsunderlag. I fredags stod det klart att Sverigedemokraterna tilldelas ordförandeposterna i arbetsmarknadsutskottet, näringsutskottet, justitieutskottet samt utrikesutskottet.
Att knipa statsministerposten till varje pris blev snabbt viktigare än att upprätthålla principer.
Fastän konturerna till den nya regeringen ännu är suddiga har förhandlingarna redan en solklar vinnare: Sverigedemokraterna. Som ledare för det största partiet i högerblocket är det Åkesson, inte Kristersson, som sitter på den avgörande makten. Trots att valrörelsen dominerades av frågor som historiskt varit moderata paradgrenar – kriminalitet, brott och straff, försvarspolitik – backade Moderaterna. Och förlorade positionen som riksdagens näst största parti. SD kan därmed maximera inflytandet över politikens innehåll och processer – utan att tvingas ta ansvar för utfallet.
Just i dag har Ulf Kristersson varit partiledare för Moderaterna i fem år. Att läsa om hans installationstal från partistämman Stockholm 2017 avslöjar hur mycket som förändrats. I retorik. I politiskt innehåll. I synen på Sverigedemokraterna.
Då var Moderaterna ett parti för öppenhet. Då stod stod SD för ”en inskränkt nationalism” som var ”fel”. Väljarna skulle lita på att ”vi står för våra värderingar, i vått och torrt”. Kristersson bedyrade att Moderaterna var ”den internationella öppenhetens parti”. I slutet av talet till ombuden höjde han ett varningens finger: ”vill Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gemensamt stoppa oss, kan de gott säga det”.
Så mycket för att lita på värderingar i vått och torrt. Så mycket för öppenheten, för motståndet mot ”inskränkt nationalism”.
Nu, fem år senare, framgår det med all önskvärd tydlighet att Ulf Kristersson ljög. För ombuden. För väljarna. För förintelseöverlevaren Hédi Fried.
Att knipa statsministerposten till varje pris blev snabbt viktigare än att upprätthålla principer. Värmen från maktens grytor var uppenbarligen alltför lockande. Alldeles oavsett om det skedde till priset av att rulla ut den röda mattan för ett rasistiskt parti med nazistiska rottrådar.
Fem år in på partiledarskapet har Ulf Kristersson splittrat de borgerliga väljarna och urholkat Moderaternas legitimitet som ledande högerparti. I stället för att begränsa SD och locka tillbaka väljare håller han på att utplåna det egna partiets existensberättigande. Jimmie Åkesson har all anledning att tacka och ta emot. De närmaste fyra åren är det kring hans parti makten kretsar.
Ulf Kristersson liknar alltmer en högerns Ikaros som, med ohämmad iver, flyger så nära solen att vingarna till sist smälter. Förmodligen märker han inte ens att han störtar mot marken – så länge han får kalla sig statsminister.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
