debatt Arbetarkvinnorna har arbetsmarknadens absolut otryggaste anställningsformer. Här är tre förslag som förbättrar deras situation, skriver riksdagsledamot Lawen Redar (S).
Det är egentligen inte klokt hur liberal den jämställdhetspolitiska debatten har kommit att bli:
Låga löner ska lösas med att kvinnor byter jobb. Hem- och hushållsarbetet blir jämställt om kvinnor väljer »rätt« man, deltidsarbetet är ett fritt val och kvinnor blir förlorare om vi reglerar vinsterna i välfärden.
Bortsett från att dessa slutsatser inte stämmer, har de bidragit till att vi inte längre diskuterar de klass- och könsbaserade klyftorna i arbetslivet.
Politiken har lagt allt för stort fokus på en resursstark medelklass i förhållande till arbetarkvinnors livs- och arbetsvillkor. För hur kan vi annars acceptera att situationen ser ut som den gör?
Arbetarkvinnor har en särskilt utsatt situation på arbetsmarknaden. De senaste 20 åren har deras anställningar blivit mer och mer otrygga utan någon nämnvärd reaktion från politiken.
De otryggaste anställningarna, det vill säga behovsanställning och anställd per timme, motsvarar 58 procent av alla tidsbegränsade anställningar vilket gör att arbetarkvinnorna har arbetsmarknadens absolut otryggaste anställningsformer.
Omkring 22 procent av alla arbetarkvinnor vikarierar för någon annan och cirka 50 procent arbetar halva tiden.
Otrygga anställningar påverkar den psykiska hälsan och stressen. Höga krav och få resurser har samma inverkan på stress. Situationen påverkar dessutom fritiden genom ökad stress efter arbetet, ångest och sömnsvårigheter. Arbetarkvinnor lider i störst grad av ångest och sömnproblem.
När LO har undersökt varför kvinnor i välfärden arbetar deltid framgår det att arbetet i vård och omsorg organiseras i form av precisionsbemanning.
Därtill upplevs arbetet allt för fysiskt eller psykiskt krävande för att man ska orka arbeta heltid.
Enligt jämställdhetsbarometern 2018 anser 44 procent av arbetarkvinnorna att arbetet är psykiskt påfrestande och 71 procent att de är fysiskt uttröttade i kroppen efter arbetet. 25 procent av arbetarkvinnors sjukfrånvaro är direkt kopplat till arbetsrelaterade besvär. 70 procent av arbetarkvinnorna lider av värk.
Fastän efterfrågan kommer att bli som störst på gymnasieutbildad personal inom vård och omsorg de kommande åren, fortgår den liberala debatten om att låga löner kan lösas med att fler byter jobb.
Givetvis vill liberala feminister undgå frågor om arbetsvillkor och stress i arbetslivet utifrån de förslag som deras partier har. Ännu vet vi exempelvis inte vad förslaget om inträdesjobb (som innebär en minskning upp till 70 procent av den rådande ingångslönen) skulle innebära för redan låga löner på arbetsmarknaden. Eller på vilket sätt ett års provanställning skulle minska stressen för den med redan otrygg anställning.
Arbetarkvinnors situation är en avgörande jämställdhetsfråga och vill man på allvar göra något åt stressen måste man garantera trygga anställningar inom vård och omsorg. För att komma åt problemet finns några betydelsefulla åtgärder. En av de kanske viktigaste åtgärderna för att komma åt stressen i arbetslivet handlar om trygga anställningar.
Skulle arbetarkvinnor arbeta heltid skulle genomsnittslönen öka med 5500 kronor i månaden.
- För det första måste anställningsformen allmän visstidsanställning som alliansregeringen införde år 2007 avskaffas.
Det skulle innebära att ingen längre kan anställa på viss tid utan skäl. Välfärdskvinnorna skulle befrias från att behöva invänta telefonsamtal eller sms om att komma in till jobbet samma dag som arbetet ska utföras. Stefan Löfvens vallöfte om att minst 90 procent av de anställda inom landets kommuner ska vara tillsvidareanställda betyder att man har tagit frågan om otryggheten på stort allvar.
- För det andra ska arbetarkvinnor ha rätt till heltidsarbete.
Arbetarkvinnors tjänstgöringstid är 77 procent av heltid vilket innebär en 30 timmars arbetsvecka. Skulle arbetarkvinnor arbeta heltid skulle genomsnittslönen öka med 5500 kronor i månaden.
Därför måste en aktiv personalpolitik bedrivas i kommuner och landsting. För att orka med detta krävs att precisionsbemanningen och minutscheman i hemtjänsten upphör. Vård- och omsorgsarbetare ska kunna anpassa arbetsdagen efter förutsättningarna och inte vara låsta till ett visst antal minuter.
- För det tredje måste bristen på arbetskollegor åtgärdas.
Denna mandatperiod har välfärdsmiljarderna bland annat gått till att 100 000 fler arbetar i välfärden. Vi lovar nu 14 000 nyanställningar i vården och fler utbildningsplatser för undersköterskor. Redan 2019 vill vi att yrkesvux tar in 41 000 platser och att minst hälften utbildas till undersjuksköterskor.
Får vi fortsätta med vår politik kommer arbetarkvinnornas förutsättningar gå före borgarnas skattesänkningar. Stressen i välfärden måste minska.
Lawen Redar är riksdagsledamot för Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
