Svensk politik fungerar just nu lite som ett svart hål i universum.
I sin fascinerande bok om svarta hål och människans plats på jorden, Mörkret och människan, skriver Jonas Enander om det som kallas för ”flykthastigheten”.
Det är den hastighet som krävs för att trotsa gravitationen och lämna en himlakropps yta. För att ”komma loss” från jorden måste du färdas i elva kilometer per sekund.
En svindlande hastighet.
Månen har lägre gravitation. Där krävs det två kilometer per sekund. På en asteroid räcker det med två meter per sekund. ”Du kan lämna asteroiden med ett enkelt skutt”, skriver Enander.
2024 var året då Liberalerna öppnade för att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen
Jag inser att liknelsen har sina brister, men ser man tillbaka på den politiska debatten 2024 befinner sig Sverige i dag betydligt närmare asteroidens än jordens flykthastighet.
Så enkelt det har varit för så många att distansera sig från värderingar och positioner som tidigare ansågs som grundläggande för det öppna och demokratiska samhällets värdegrund. Ett enkelt skutt bara.
Liberalernas Johan Pehrson är väl det främsta exemplet. 2024 var året då Liberalerna öppnade för att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen. ”Vi måste vara beredda att göra vissa omprövningar”, sade Johan Pehrsson.
Så var den röda linjen passerad.
Ett enkelt skutt. Inte ens två meter per sekund.
2024 var också året då frågan om att begränsa invandringen, som stått överst på det offentliga samtalets dagordning i minst ett decennium, övergick till att handla om ”återvandring”.
Så lämnade debatten även den fasta punkten.
Tidigt i höstas stod dåvarande migrationsministern, nuvarande utrikesministern Maria Malmer Stenergard på en triumferande presskonferens och förklarade att det för första gången på 50 år är fler som utvandrar än som invandrar till Sverige.
Det hade ingen skrutit med för bara några år sedan.
Efter Trumps seger i USA i början av november har retoriken trappats upp ytterligare. Ebba Busch har gjort utspel om att invandrare som inte ställer upp på ”svenska värderingar” bör lämna landet. Vad nu svenska värderingar är för något. Ska rasister få stanna kvar då? Eller djupt högerkristna? Eller kommunister?
Jimmie Åkesson, som håller i taktpinnen för Tidöregeringen, gick snart därefter ut och krävde att personer med dubbelt medborgarskap ska kunna förlora sitt svenska.
Regering tillsatte omedelbart en utredning för att se över frågan.
På andra kanten har Socialdemokraterna en gång för alla slagit fast att man inte tänker utmana Tidöregeringen om hårdheten i kriminalpolitiken. Partiets nya kriminalpolitiska talesperson Teresa Carvalho har gjort utspel om att införa anonyma vittnen och kollektiv bestraffning för att komma åt de kriminella gängen. Hon vill också göra det enklare att sätta fotboja på barn.
Ett snabbt hopp bort från tidigare principer, även om många inom socialdemokratin nu gör sitt bästa för att hävda att det inte alls är en förändring.
Inte heller inom migrationspolitiken lägger sig S särskilt långt ifrån regeringen.
Det är fascinerande att den frågan kunnat dominera debatten så länge, och att så många fortfarande anser att Sverige måste minska invandringen. Trots att Migrationsverket räknar med mindre än 10 000 asylsökande nästa år.
Låt oss hoppas att 2025 blir året då samhället visar att dess värderingars inneboende gravitation var starkare än så här.
För inte kan flykthastigheten vara så här låg?
Inte kan det krävas så lite för att röd linje efter röd linje ska passeras?
Inte kan det gå så fort?
Jonas Enanders bok handlar som sagt om svarta hål. De där områdena i universum som har så enorm gravitation att ingenting, inte ens ljus, kan ta sig ut ur det. Svensk politik fungerar just nu på ungefär samma sätt.
Kanske kan 2025 bli året så vi trots allt släpper in lite ljus igen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
