Hur kunde 60 miljoner amerikaner lägga sin röst på en man som Donald Trump? Det frågar sig den förre socialdemokratiske statssekreteraren Bengt Säve-Söderbergh.
Liksom många andra trodde jag inte att detta var möjligt, i varje fall inte troligt. Hur kunde en så osympatisk och lögnaktig person knipa hem mer än 60 miljoner röster i det amerikanska presidentvalet? Vad rör sig i det märkliga landet USA?
I CNN:s valvaka fäste jag mig vid deras intervjuer av ett urval av dem som röstat under dagen. På frågan om vad som motiverade att de röstade var ordet »anger«, det vill säga vrede, det absolut vanligaste drivkraften. Det andra nyckelordet var »change«, förändring. Vad betydde det?
Jag tänker på tre olika böcker jag läst under det senaste året. Statsvetaren Robert Putnam vid Harvard har nyligen gett ut boken Our kids. Den handlar om skola och utbildning men minst lika viktigt om den gamla amerikanska drömmen. Han beskriver hur han, en vanlig grabb från enkla förhållanden kunde klara sig och avancera ända till att bli professor på Harvard universitetet.
Putnam är född på tidigt 1940-tal. Den amerikanska drömmen kunde bli verklighet – då. Med omsorgsfulla akademiska utredningar skildrar han hur utbildningssystemet kunde fungera då och nu. Stora förändringar, inte minst på grund av de snabbt växande inkomstskillnaderna och därmed möjligheten att finansiera studier, har medfört stora förändringar. Segregeringen nu inte mest en fråga om etnisk tillhörighet utan mer generellt om betydligt större skillnader mellan fattiga och rika, om klasskillnader.
Den amerikanska drömmen är borta, i varje fall i USA. Flera forskare har dragit slutsatsen att »medborgare som är mest sårbara eller mottagliga för demagogiska massrörelser som nazism, fascism eller liknade är just de som haft minst möjligheter att delta i det formella eller informella samhällslivet«.
Boken »Dark money« av journalisten Jane Mayer levererar en annan byggsten för försöket att förstå. Miljardären Trump lanserade sig själv som republikan och i stort sett med egna pengar. Han är bara en av ett helt knippe av enormt förmögna finansmagnater, som tagit över stora delar av republikanska partiet. De flesta står den urkonservativa Teapartyrörelsen nära och vill driva amerikansk politik långt åt höger. Boken Dark money handlar inte om Trump. Den är fokuserad på bröderna Charles och David Koch, stenrika individer beredda att satsa jättesummor för att få gehör för sina politiska idéer. Pengar i politiken är förvisso inget nytt, speciellt i USA. Men nu har det handlat om svindlande summor. Och det har ytterst lite att göra med vad vi kallar politiska partier.
Sedan långt tillbaka har det funnits försök att reglera pengarnas roll i politiken. Med begränsad framgång men ändå som ett tecken på att många upplevt detta som ett stort problem, även i USA. Men från 2010 behöver de penningstinna inte längre vara oroliga. USA:s Högsta Domstol med sin konservativa majoritet fattade då ett beslut som säger att det är viktigare att var och en har rätt att disponera politiska pengar hur som helst än att man siktar mot en demokrati som utgår från varje individs lika värde.
Med andra ord, det är fritt fram för varje miljardär att med stora pengar söka dirigera politikens inriktning. Och det är ju just vad Donald Trump har lyckats med. Och vad andra miljardärer sysslat med på senare år.
Medan en stor del av amerikansk medel- och arbetarklass fått se hur andra tagit för sig av tillväxt och ökade inkomster har dessa stora grupper under trettio år inte fått registrera ekonomiska framsteg. Inkomstskillnaderna har vuxit till närmast groteska proportioner. Det borde ge upphov till ganska enkla val, om inte annat för dem som drabbats hårdast. Sociologiprofessorn Arlie Russell Hochschild har ägnat fem år av intervjuer i Louisiana, USA:s kanske fattigaste delstat, för att försöka förstå vad folk tycker och tänker. Oljekatastrofer, översvämningar och små inkomster har tvingat människor på knä, inte bara ekonomiskt utan också i religion och politik. Trumps generösa löften i valrörelsen gav åtminstone något hopp när alla andra syntes ha svikit. Inte kunde man hysa hopp till regeringen i Washington. Den hade ju svikit förr.
Nu sitter Donald Trump snart i Vita Huset, föregången av groteska påståenden, anklagelser, lögner, löften åt höger och vänster och med ambitionen att sköta den dalande supermakten som vore den ett företag. Hur ska vanliga människor sedermera hantera sin besvikelse och vem ska försöka återta vad som brukade kallas demokrati?
Bengt Säve-Söderbergh, fd. statssekreterare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
