Så motverkas ofrivillig ensamhet

debatt Ofrivillig ensamhet och social isolering är ett allvarligt folkhälsoproblem och bör hanteras med forskningsbaserade åtgärder. Det menar experter från Mälardalens högskola och ger konkreta förslag på vad som bör göras. 

Ofrivillig ensamhet är ett folkhälsoproblem och kan kopplas till nedsatt psykiskt välbefinnande, fetma, stillasittande, rökning, alkoholmissbruk och olika ospecifika smärttillstånd. Ogynnsamma socioekonomiska faktorer som låg utbildningsgrad har också visat öka risken för ensamhet.

I ett internationellt perspektiv är Sverige överrepresenterat när det gäller ensamboende och socialt isolerade personer. Social isolering definieras som upplevd ensamhet och att man mindre ofta träffar vänner, familj eller anhöriga. I SCB:s kartläggningar uppger 13 procent (17 procent av männen och 10 procent av kvinnorna) av befolkningen att de inte har en nära vän att prata med utanför närmaste familjen. Vidare visar kartläggningar från SCB, Folkhälsomyndigheten, Boinstitutet och Ungdomsbarometern att hela 25 procent av unga vuxna och 11,5 procent av tonåringar upplever ensamhet och det ökar över tid.

Lösningar för att bryta ensamhet bör ta vara på dagens tekniska möjligheter.

En stor andel av unga personer som upplever ensamhet kommer med sannolikt fortsätta att uppleva det över tid och det kan komma att eskalera med stigande ålder. Skrämmande nog är att en stor andel äldre som upplever ensamhet har en stor sannolikhet att dö ensamma. Detta fenomen är vanligare i Sverige jämfört med andra länder, enligt undersökningen World Values Survey. Till detta kommer den pågående Corona-pandemin som har lett till att en stor andel av befolkningen 70+ är fysiskt isolerade och därmed ännu mer socialt isolerade. Givet att den äldre populationen ständigt växer är detta en avgörande framtidsfråga för Sverige. SCB:s prognoser visar att antalet individer över 65 år kommer att öka till ca 2,5 miljoner år 2040 och att vartannat barn som föds i Sverige kommer att uppleva sin 100-årsdag – och rimligt blir det då att anta att många kan hamna i ofrivillig ensamhet om inget görs.

Lösningar för att bryta ensamhet bör ta vara på dagens tekniska möjligheter. Det finns ett brett utbud av välfärdsteknik som kan motverka social isolering, öka socialt deltagande, självständighet, social stimulans, kommunikation med andra och gemenskap. Vid exempelvis Mälardalens högskola pågår intressant och lovande forskning kring välfärdsteknik – inklusive dess nytta, risker, användbarhet och effektivitet – i nära samverkan med industri, civilsamhälle, kommuner och regioner. Överlag är inställning positiv hos välfärdsaktörerna. Men då detsaknas ett nationellt ramverk som stödjer kommunerna och regioner för att effektivt kunna införa ny välfärdsteknik gör att användbar teknik inte når dem som behöver den.Detta gör att personerna som behöver teknik inte får det i tid och att kommunerna blir osäkra. Därtill varierar kommunernas möjligheter vilket begränsar tillgången till välfärdsteknik i landet. Dessutom saknar många äldre personer digital kompetens och utrustning.

Med detta sagt menar vi att det krävs en stark politisk vilja och ett genuint engagemang för att minska den ofrivilliga ensamheten. Här kan Sverige hämta inspiration från Storbritanniens regeringsstrategi – det första landet i världen som har inrättat en ensamhetsminister. En tvärpolitisk, oberoende kommission om ensamhet (Jo Cox Commission on Loneliness) tillsattes redan år 2015. Det har lett till minskat antal akutbesök och akutinläggningar samt minskade sjukvårdskostnader. Beräkningar visar att för varje pund som investerades sparades 6 pund i sjukvårdskostnader.

Förslag på hur ofrivillig ensamhet kan motverkas hos äldre personer

• En forskningsbaserad nationell strategi att bryta ensamhet bör tas fram. I strategin bör läkares ordination av fysisk aktivitet utvidgas till att inkludera social aktivitet på recept i hela landet. Här är det viktigt med nära samarbete mellan primärvård, socialtjänst, och civilsamhället.
• En nationell forskningsbaserad satsning på välfärdsteknik som bryter ensamhet är nödvändig. Välfärdsteknik kan hjälpa äldre med sämre fysisk ork och rörlighet vilket begränsar sociala träffar. Med stöd från myndigheterna bör kommunerna erbjuda sina äldre möjligheter att öka sin digitala kompetens. Några kommuner har redan tagit initiativ för att inrätta it-coacher som utbildar och hjälper äldre med digital teknik. Detta bör utvärderas och spridas till flera kommuner.
• Samtal om de äldres samlade livssituation bör initieras inom och mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten för att uppmärksamma och motverka ensamhet. Personalen bör få mer tid för sociala samtal med äldre personer.
• Yrkesbaserade seniornätverk bör uppmuntras och stärkas. Dessa nätverk har även samhällsekonomisk nytta genom att fungera som mentorskap för yngre yrkespersoner. Både arbetsgivare och arbetstagarorganisationer kan spela en viktig roll i detta. Vi spenderar mycket tid i arbetslivet och här finns goda möjligheter att motverka ensamhet på kort och lång sikt.
• Var och en av oss kan bidra till minskad ensamhet! Tänk igenom vad som ger dig glädje, vilka personer och nätverk är viktiga för dig och investera i dem. Kan du hjälpa någon annan ur ensamheten? Livet handlar om att ge och ta. Det är så lite som behöver göras som kan uppmuntra en annan person och få den att känna sig mindre ensam, som ett leende, ett kort samtal eller en snäll handling.

Ofrivillig ensamhet och social isolering är ett allvarligt folkhälsoproblem och bör hanteras med forskningsbaserade åtgärder på nationell-, regional- och lokal nivå. Välfärdsteknik ger nya möjligheter att motverka ensamhet och bör utnyttjas mera än det gör idag genom utbildningshöjande insatser samt aktiva implementeringsåtgärder. Ökad satsning på forskning som ger aktuell information om nytta, risker, användbarhet och effektivitet av välfärdsteknik är därför nödvändig.

Sarah Wamala Andersson, Professor i hälso- och välfärdsteknik, Mälardalens Högskola

Anna Letterstål, Med Dr.,Akademichefför hälsa, vård och välfärd, Mälardalens Högskola

Jonas Stier, Professor i socialt arbete, Mälardalens Högskola

Petra von Heideken Wågert, Docent i fysioterapi, Mälardalens Högskola