debatt En av pandemins tydligaste konsekvenser har varit en kraftig cynism. Krisen har urholkat unga européers förtroende för sina politiska system vilket kan få långsiktiga konsekvenser för demokratins framtid, skriver Ivan Krastev och Mark Leonard.
Kriser är som amatörmålare. De ritar upp och ritar om skiljelinjer. Varje stor kris det senaste decenniet har delat Europa, mellan och inom stater, på olika sätt. När skuldkrisen i Europa kom tudelades nord och syd i gäldenärer och borgenärer. Flyktingkrisen skapade en annan skiljelinje, denna gång mellan öst och väst. Även om uppdelningarna har varit synliga och utkristalliserat distinkta läger som hade inverkan på andra politiska områden, så verkade pandemin i sina tidiga skeden föra samman européer. Det började som en nationalistisk rörelse när EU:s regeringar stängde gränser över en natt. Men det utvecklades snabbt till ett europeiskt ögonblick när EU:s medlemsländer gick med på att köpa vaccin kollektivt.
Men med tiden har det blivit alltmer uppenbart att upplevelsen av pandemin varierar betydligt i många delar av EU och att några av de gamla blockens geografiska- och generationslinjer har återuppstått.
Europeiska utrikesrådets (ECFR) senaste undersökning av medborgarnas åsikter under coronavirusets tid avslöjar en skarp skillnad mellan öst och söder, även nord och väst när det gäller medborgarnas personliga erfarenheter av krisen. Exempelvis, i Sverige, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Tyskland såg man att majoriteten av de tillfrågade inte har påverkats personligen av sjukdomen. Men i Bulgarien, Ungern, Polen, Spanien och Portugal råder motsatsen.
För unga personer har pandemin varit ett existentiellt hot mot deras sätt att leva. Det finns en utbredd känsla av att deras framtid har offrats för deras föräldrars och farföräldrars skull.
Den andra verkligheten som undersökningen avslöjade var att européerna är splittrade kring vad de anser vara regeringarnas motiv bakom nationella COVID-19-restriktioner. Det visade sig att tre distinkta och bestridande stammar är vad som utgör Europa idag. ”De förtroendefulla” har tro på regeringar och är övertygade om att den enda orsaken bakom restriktionerna var behovet att spridningen av viruset. ”de misstänksamma” tror att det var härskare som använde restriktionerna för att täcka över brister. Och ”anklagarna” tror att regeringarna utnyttjar pandemin för att öka deras kontroll över människor.
I olika europeiska samhällen varierar storleken på dessa stammar avsevärt. I polariserade samhällen som Polen och Frankrike har krisen förstärkt befintliga ideologiska splittringar istället för att skapa en social enhet och ett gemensamt syfte. I Polen hittade ECFR den största gruppen av människor som tror att regeringen använder restriktioner för att skapa illusionen av kontroll eller som ursäkt att kontrollera befolkningen. Medan i Frankrike har pandemin lett till ”cross-dressing effect” när det gäller de politiska partiernas ställning. Krisen har fått de liberala anhängarna till Emmanuel Macrons centristiska politik att stödja stark statlig handling, och de som är lojala till Marine Le Pen, vars parti ofta har sökt en mer auktoritär stat, att tycka att restriktionerna varit för strikta.
Av alla skillnader som avslöjats från undersökningen av ECFR är dock den mest uppenbara, både inom europeiska samhällen och i hela Europa, att den är generationsbunden. Den fann att även om nästan två tredjedelar av de tillfrågade över 60 år inte känner att de personligen har drabbats av coronakrisen, har en majoritet bland svararna under 30 år påverkats.
För unga personer har pandemin varit ett existentiellt hot mot deras sätt att leva. Det finns en utbredd känsla av att deras framtid har offrats för deras föräldrars och farföräldrars skull.
Denna känsla återspeglar tidigare generationer av unga människor som varit med om stora händelser, som världskrig och revolutioner. Det verkar svårt att tro att vi inte kommer se konsekvenser när denna klyfta framträder.
En av de tydligaste konsekvenserna som har framkommit hittills har varit en kraftig cynism. Där Europas yngre generation är mindre benägen att lita på deras regeringars främsta motiv för att införa pandemirelaterade restriktioner.
Faktum är att krisen har ytterligare urholkat unga européers förtroende för sina politiska system vilket kan få långsiktiga konsekvenser för demokratins framtid. Forskning från Center for the Future of Democracy vid Cambridgeuniversitet visade att, redan före krisen, är dagens unga den generation som är mest missnöjd med demokratiska regeringars verk. De är mer skeptiska till förtjänsterna med demokrati jämfört med, inte enbart dagens äldre generationer, men också med unga människor i tidigare studier.
Vi är, i Europa, ett steg ifrån en tidpunkt då unga människor bestämmer sig för att demokrati inte är något för dem.
Ivan Krastev är ordförande vid Centret för liberala strategier i Sofia och medarbetare vid IWM, institutet för humanvetenskap i Wien.
Mark Leonard är chef för tankesmedjan ECFR (Europeiska utrikesrådet).
Översättning från engelska: Carl Enderstein
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
