ledare Efter många år av kräftgång tycks fackföreningarna i USA vara på fötter igen. Folk är förbannade – och vill göra något åt det.
Stödet för fackföreningar i USA är det högsta på femtio år. 64 procent av tillfrågade i en gallupundersökning uppger att de ser positivt på fackets roll i samhället. Trendskiftet öppnar glipan till den historiska konflikten mellan arbete och kapital i USA.
Redan 1933 garanterade den amerikanska regeringen under Franklin D. Roosevelt rätten att organisera sig fackligt, liksom grunden för kollektivavtal. Resultatet blev att den fackliga anslutningsgraden sköt i höjden. Samtidigt sågs organiseringen av löntagare som en central del av välfärdsbygget.
Men det fackliga inflytandet blev kortvarigt. Genom omfattande mobilisering från arbetsgivarorganisationer och politisk opinionsbildning rycktes mattan under den amerikanska fackföreningsrörelsen. Vid andra världskrigets slut tillhörde var tredje anställd i USA ett fackförbund. 1983 var samma andel en femtedel.
Åttiotalets nyliberala skifte i världspolitiken trappade upp attackerna på fackliga rättigheter. I dag hotas anställda som nämner fackligt medlemskap med uppsägning. Så kallade ”Right To Work”-lagar, som finns i 27 amerikanska delstater, försvårar facklig organisering. Resultatet är en organisationsgrad på omkring 10 procent, att jämföra med 70 i Sverige.
Länder med svaga fackföreningar präglas av stora klyftor.
Mönstret går igen. Där facket trycks tillbaka, där maktbalansen tippas till kapitalets fördel, minskar inflytandet för löntagarna. Och länder med svaga fackföreningar präglas av stora klyftor.
Så vad är grejen med att facket tycks få ett uppsving i det amerikanska medvetandet just nu?
En förklaring är att låga lärarlöner i kombination med stora skolklasser utlöst en våg av strejker runt om i USA. Folk är förbannade – och vill göra något åt det. Samtidigt har det politiska samtalet delvis skiftat karaktär. Motståndet mot Donald Trump skapar luftfickor av systemkritik från vänster. Den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders, som för övrigt kallar sig demokratisk socialist, har för första gången på decennier placerat fackliga frågor i politikens finrum.
Genom att fläta samman extrem ojämlikhet med kapitalets maktövertag på arbetsmarknaden har Sanders kampanj fått fler att få upp ögonen för villkoren i arbetslivet. Det har i sin tur skapat en alternativ, progressiv motpol till såväl Trumpadministrationen som etablissemanget inom Demokraterna.
Annorlunda uttryckt: hur politiker pratar om arbetsmarknaden i allmänhet och fackliga frågor i synnerhet gör skillnad. Det är därmed lika mycket en ideologisk fråga som en fråga om fördelningen av makt och ägande i ett samhälle.
Förhoppningsvis har renässansen för facket bara börjat. Några av gigekonomins stora aktörer, inte minst Uber, har stött på motstånd när anställda gått samman för skäliga villkor och löner. Fler och fler tycks inse att låga löner och avgrundsdjupa klyftor inte är ett naturtillstånd. Men även om det finns anledning till optimism är det amerikanska kapitalets övertag svindlande. Inför valet 2016 spenderade företagarintressen 16 gånger så mycket som löntagarorganisationer på politisk påverkan. Uppförsbacken är brant.
Samtidigt finns det en realitet, då som nu, som gör att arbetarklassen har den viktigaste fördelen: antalet anställda kommer alltid att vara fler än antalet kapitalister. Styrka i antal spelar roll. Eller som Eugene V. Debs, presidentkandidat för Socialist Party of USA vid nittonhundratalets början, uttryckte det: ”Facket kan organisera, det kan förena; det kan samla gemensamma krafter. Och på så sätt: kräva och styra.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
