Sabuni saknar en strategi

I snitt ägnar män mer än dubbelt så mycket tid åt att måla, klippa gräs och gå ut med hunden, än vad de ägnar åt omsorg om sina barn. Det är en av alla jämförelser som går att gör med resultaten ur Statistiska centralbyråns (SCB) senaste tidsanvändningsundersökning som presenterades i onsdags.

Den nya undersökningen bekräftade i stort resultatet från den förra, som har tio år på nacken: Kvinnor och män arbetar lika lång tid per dag, i år sju timmar och tjugo minuter, och att män arbetar mer betalt än kvinnor även om skillnaderna har minskat något. En vanlig dag ägnar kvinnor i snitt fyra timmar per dag åt obetalt hemarbete och män i snitt fyra timmar till förvärvsarbete.

Jämfört med 1990 har kvinnor minskat sitt obetalda hemarbete med mer än timme per dag. Män däremot lägger ungefär lika mycket tid på det obetalda hemarbetet nu som då. Den deprimerande slutsatsen, av det som i vissa medier betraktas som en framgång,är att anledningen till att det går att tala om en utveckling mot mer jämställdhet beror på att kvinnor har förändrat sitt beteende och gör mindre hemma.

I gruppen sammanboende småbarnsföräldrar är skillnaderna ännu större. Småbarnsmammorna diskar, städar och så vidare i en och en halv timme mer än småbarnspapporna (som förvärvsarbetar två och en halv timme mer). Skillnaden mellan ensamstående och sammanboende småbarnsmammor är pinsamt liten, för de sammanboende männen alltså.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är bekymrad. Hennes lösning är att kvinnor ska arbeta mer och det ska de stimuleras till genom mer rut-avdrag och ett ytterligare jobbskatteavdrag.

Det är fascinerande att använda ett ytterligare jobbskatteavdrag, något regeringen precis bestämt sig för att slopa, som strategi för att öka kvinnors förvärvsarbete. Eller rättare sagt, det är ingen strategi. Dessutom har inkomsteffekten av jobbskatteavdragen långt ifrån gynnat jämställdheten. Betoningen på att köpa tjänster visar att Sabunis jämställdhet är en fråga för medelklassen.

Experimentet jämställdhetsbonus, tillsammans med de höjda taken i föräldraförsäkringen, har visat att ekonomiska incitament för att få män att prioritera sina barn före arbete inte har fungerat särskilt väl.

Det krävs åtgärder som gör mer än att fortsätta förändra kvinnors beteende. Det vill säga arbetsgivares, kollegors, svärföräldrars och pappors. Bland annat krävs barnomsorg av god kvalitet som håller öppet under föräldrars arbetstider. Kommuner som arbetsgivare har också möjlighet att gå före och alltid erbjuda heltid för den som vill, innan eventuell lagstiftning blir aktuell.

På en middag nämns en enkel måttstock för att få veta om småbarnsföräldrar som lever tillsammans fördelar ansvar jämt mellan sig: De ska vara lika trötta eller lika glada. Så är det inte i dag.