Sabuni sänker yrkesprogrammen

krönika Liberalernas senaste utspel om gymnasieskolans yrkesprogram är ett hopkok på misslyckad politik, som redan avvisats av såväl eleverna som näringslivet. Det som behövs är något helt annat, skriver German Bender.

Liberalerna är ett märkligt parti. Gång på gång envisas de med att lansera politiska förslag som ingen vill ha och som visat sig inte fungera.

Häromveckan var det återigen dags för ett utspel om att sänka kraven i yrkesutbildningar. Det handlar till stor del om tankegods som vädrades redan på 2010-talet av förre partiledaren Jan Björklund, och som nu anammats av hans efterträdare Nyamko Sabuni:
fler lärlingsutbildningar på gymnasiet,
fler platser i yrkeshögskolan,
kortare yrkesprogram utan krav på gymnasieexamen
och lägre teoretiska krav i gymnasiets praktiska ämnen.

De första två förslagen är väl inte mycket att orda om och knappast något där det råder politisk oenighet, vare sig inom eller mellan blocken. Utmaningen är nog snarast resurserna och utformningen. Utbildningsplatser kostar, lärare råder det stor brist på och att åstadkomma fungerande lärlingsutbildningar är lättare sagt än gjort.

Men de två sista förslagen är mer oroväckande. För att inte tala om elefanten i rummet, det förslag som lyser med sin frånvaro: att återinföra högskolebehörigheten i yrkesprogrammen.

Andemeningen: sänk kunskapskraven för de elever och arbetslösa som har sämre förutsättningar, snarare än att stärka utbildningsväsendet och eleverna så att de kan möta arbetsmarknadens behov.

Det är ett synsätt som går på tvärs med näringslivets önskemål. Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill tvärtom återinföra högskolebehörigheten i yrkesprogrammen. Och föga förvånande möts Nyamko Sabuni nu av kritik inte bara från fackförbund, utan även från arbetsgivarhåll.

Risken finns nu Liberalerna än en gång får med sig övriga borgerliga partier på sin vandring längs en stig som alltså visat sig leda fel

Liberalernas utspel bör ses mot bakgrund av den omfattande gymnasiereform som den dåvarande borgerliga regeringen drev igenom 2011 på Jan Björklunds initiativ, då man sänkte kraven i gymnasieskolans yrkesprogram genom att ta bort högskolebehörigheten. Förevändningen var att detta skulle göra yrkesprogrammen mer populära och öka andelen elever som slutförde sin gymnasieutbildning.

Resultatet blev det rakt motsatta.

När elever och föräldrar insåg att yrkesprogrammen inte lägre gav behörighet till högskolestudier föll söktrycket kraftigt. Enligt SCB sökte 38 procent av de gymnasiebehöriga eleverna i årskurs 9 till något av gymnasiets yrkesprogram åren efter reformen (2011–2016), jämfört med 53 procent året innan reformen (2005–2010). Sedan dess har nivån sjunkit ytterligare, enligt färsk statistik från Skolverket. Det är en minskning med omkring 30 procent.

Det är dessutom inte bara andelen sökande till yrkesprogrammen som minskat. Av de som kommer in är det färre som klarar gymnasieexamen. Visserligen försvåras jämförelsen av att kraven på gymnasieexamen är högre än kraven för slutbetyg före reformen 2011, men då ambitionen också var att fler skulle klara gymnasiet förefaller Liberalernas gymnasiereform ha misslyckats även i detta avseende.

Några år efter den borgerliga gymnasiereformen kunde Dagens Arena avslöja att den saknade stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Dagens Arena frågade Anita Ferm, som ledde utredningen ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”, på vilken propositionen byggde, och fick följande svar: “Alltså forskningsstöd? Vi tittade på avhoppen och vi pratade med en förfärlig massa elever”.

Inte mycket till forskningsstöd alltså. Och nu i efterhand dessutom bevisligen feltänkt. Ändå envisas Liberalerna med sin kunskapsfientliga och arbetsmarknadsfrånvända politik. Som alltså vare sig eleverna eller arbetsgivarna är intresserade av.

Varför?

Jag tror att en del beror på Jan Björklunds arv, en ”sunt förnuft”-politik som påfallande ofta slog fel. Den präglades av en övertro på individuell dådkraft, en nonchalant attityd till utredningar och remissförfarande, och en direkt misstro mot omsorgsfullt och kollektivt kunskapsbyggande, forskning och beprövad erfarenhet.

Det är den linjen Liberalerna nu väljer att fortsätta på.

En annan delförklaring kan vara att man inte förstår hur incitament fungerar, vilket må vara märkligt men faktiskt inte alls ovanligt bland partier som reflexmässigt förordar marknadslösningar.

Incitament är svåra att förutsäga och därför är sunt förnuft ofta en olämplig grund för politiska reformer. Särskilt när det gäller stora komplexa system med svårbedömda, oförutsägbara och samverkande processer – som skolan.

Det borde inte komma som en överraskning, åtminstone för politiker som tar forskning på allvar. Exempel om incitament som slagit fel finns det nämligen gott om.

Ett både gulligt och tänkvärt bakslag drabbade den amerikanska nationalekonomen Steven Levitt, som bland annat är forskare på Chicago University och medförfattare till bästsäljaren Freakonomics.
Levitt ville få sin treåriga dotter Amanda att sluta använda blöja. Hans metod var att ge henne M&M-godisar varje gång hon bad om att få kissa i pottan. Till en början fungerade det, men redan efter tre dagar märkte han att dottern började kissa påfallande ofta och i mycket små doser. Dottern hade genomskådat hans incitamentsmodell och börjat ransonera sitt kissande för att få ut maximalt antal M&M:s. Levitt konstaterade fascinerat (och kanske även bekymrat): om en disputerad Harvardekonom inte kan styra en treårings beteende med enkla incitament – hur kan man då förvänta sig att styra ett helt lands befolkning?

Ett annat uppmärksammat fall (som jag nämnt i en tidigare krönika) har beskrivits i en vetenskaplig artikel av de två israeliska beteendeekonomerna Uri Gneezy och Aldo Rustichini. De ville undersöka om man kunde få föräldrar att hämta sina barn tidigare i förskolan. För att åstadkomma detta införde man en straffavgift på ca 20 kronor för de föräldrar som kom efter stängningstiden klockan 16. Det överraskande resultatet blev att de sena hämtningarna inte alls minskade, utan tvärtom ökade. Förklaringen, enligt forskarna, var att böterna inte fick funktionen av ett straff, utan snarare uppfattades som en prissättning på sena ankomster. Därmed blev det mer legitimt att hämta barnen sent – man hade ju ändå betalat för det. Föräldrarna agerade alltså helt rationellt, men tvärtemot det som varit avsikten med förseningsavgiften.

Ungefär som i fallet med avskaffandet av högskolebehörigheten i yrkesprogrammen. Eleverna reagerade rationellt på de nya incitamenten – men tvärtemot politikernas avsikter.

Risken finns nu Liberalerna än en gång får med sig övriga borgerliga partier på sin vandring längs en stig som alltså visat sig leda fel redan för ett decennium sedan. Partierna gjorde gemensam sak om detta 2018, när de tillsammans med SD hotade att rösta emot S-Mp-regeringens proposition om att återinföra högskolebehörighet på yrkesprogrammen.

Därför är det viktigt att näringslivet nu tydligt säger ifrån, snarare än att begrava sina ståndpunkter i remissvar och bloggar. Det är bättre att de för sin egen talan än att jag gör det i en krönika.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan