Sådana som oss

FredagsKRÖNIKAN Vilka är det som gynnas av en omfördelande välfärd? Inte sådana som oss, sa Reinfeldts nya moderater. Nej, verkligen inte sådana som oss, säger SD. Vi då, undrar vår krönikör David Eklind Kloo, vi som vill stärka stödet för en omfördelande välfärdspolitik, vad säger vi?

Det finns något sorgligt över hur Ulf Kristersson inte bara lägger grunden för ett nationalistiskt block i svensk politik utan också gett upp tron på sitt eget parti. Ebba Busch Thor har alltid varit beroende av att någon annan ska bära henne till makten. Men Moderaterna tävlade för inte särskilt länge sedan om att vara Sveriges största parti.

Minns ni när den stora frågan var om de borgerliga partierna skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna? SD uppvaktade Moderaterna och Kristdemokraterna. Nu är det SD som kan göra anspråk på att få regera med stöd av M och KD, och Kristersson och Busch Thor som uppvaktar Jimmie Åkesson.

Hur kommer det sig att Kristersson inte ser SD som en farlig konkurrent? Sedan valet har M tappat 2,3 procent till SD. Det kan jämföras med Socialdemokraterna, som tappat 1,8 procent till Åkessons parti.

Att socialdemokratin befinner sig i kris är ovedersägligt. Men vad gör då Moderaterna?

Vi har väl alla förstått att den skulle komma, dagen då Kristersson och Åkesson satte sig ner för att diskutera gemensamma politiska prioriteringar. Att det skedde på Kristerssons initiativ är talande. ”Jag har ju bjudit in honom ett par gånger tidigare, och då har han avböjt”, kommenterar SD-ledaren. ”Nu tänkte jag att det är rimligt att man väntar tills han tycker att tiden är mogen att träffas. Nu tyckte han tydligen det.”

Ja han tyckte tydligen det.

Det som slutligen fick Kristersson att ta initiativet var att regeringen gett SD för litet inflytande över kriminalpolitiken. Alltså inte att hans eget parti marginaliserats, utan att ett konkurrerande parti inte getts tillräckligt stort utrymme.

Kristersson verkar ha gett upp alla ambitioner att leda oppositionen. Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och vänta tills de konservativa stödpartierna tycker att tiden är mogen.

Marknadssamhället behandlar de flesta av oss bryskt. Vissa behandlas bryskare än andra. Trots att de inte förtjänar det. Det ska välfärden kompensera för. Det är rättvisa.

Reinfeldts nya moderater finns inte längre. Jag är övertygad om att Reinfeldt, till skillnad från Kristersson, såg SD som en politisk motståndare. Men oaktat hans intentioner så beredde hans strategi för att splittra det löntagarkollektiv som möjliggjort socialdemokratins särställning i svensk politik också marken för SD:s ideologiska offensiv.

Nya Moderaternas arbetslinje – det ska löna sig att arbeta-doktrinen, lägre skatt på lön än på pension och ersättning från socialförsäkringar (jobbskatteavdraget), högre a-kasseavgift för dem som löper störst risk att bli arbetslösa – förstärkte föreställningen om att de som tar del av den gemensamma välfärdens omfördelning är olika oss.

Syftet var att misstänkliggöra, och därigenom så split.

Om det kostar att ligga kvar i sängen kanske de stiger upp, klär på sig och går till jobbet. Som vi gör. Om det inte vore så glassigt att vara sjukskriven kanske de också börjar göra rätt för sig. Som vi gör. Om priset för att ha ett lågavlönat jobb där man löper stor risk att bli arbetslös är högt kanske de också börjar jobba med något där utbytbarheten är låg. Som vi gör.

Nya Moderaterna krävde rättvisa. Men deras rättvisa hade inget med av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov-principen att göra. Åt var och en vad hon förtjänar, löd M-doktrinen.

Socialdemokraterna spelade med när de istället för att kritisera jobbskatteavdraget angrep ”pensionärsskatten”, och därmed accepterade dubbelbestraffningen av arbetslösa och sjuka.

M-strategin var framgångsrik för att splittra löntagarkollektivet.

Nu anammar SD samma rättviseprincip – åt var och en vad hon förtjänar. De målar upp en bild där det är invandrarna som gynnas av välfärden. Och invandrarna är olika oss. De är inte förtjänta av välfärden.

I nya boken Och några, antar jag, är ok! redogör tankesmedjan Arena Idés chefsekonom Sandro Scocco för två studier som visar att när de minst privilegierade grupperna i samhället uppfattas som olika oss – vilket de lättare gör om denna grupp till stor del består av invandrare – minskar stödet för omfördelning. I en rad västländer, bland annat Sverige, överskattar den infödda befolkningen hur kulturellt och religiöst annorlunda och ekonomiskt svaga invandrarna är.

”När underklassen etnifieras är det […] lättare att det uppstår fördomar som cementerar att deras position i samhällshierarkin beror på kulturella skillnader, bristande förmågor samt moral […]. De har inte bara hamnat sist i kön, de är odugliga.”

Om välfärden upplevs gynna sådana som inte gjort sig förtjänta av den – inte sådana som oss – vill man inte vara med och betala för den.

Så bidrar SD:s retorik till att öka stödet för den borgerliga ambitionen om minskad omfördelning.

Vi som vill öka stödet för en omfördelande välfärdspolitik då? Vad ska vi göra?

Vi måste problematisera idén att rättvisa är att alla får vad de förtjänar. Marknadssamhället behandlar de flesta av oss bryskt. Vissa behandlas bryskare än andra. Trots att de inte förtjänar det. Det ska välfärden kompensera för. Det är rättvisa.

Vi måste vinnlägga oss om att utmana bilden av dem som olika oss. Våra gemensamma försäkringar är till inte bara för dem som är arbetslösa eller sjuka just nu, utan för alla som kan bli det. Och det kan vi alla bli. System som fångar dem som faller omfattar även dem som för tillfället står stadigt. Det är trygghet.

Vi måste visa att de som gynnas av välfärden är sådana som oss.

David Eklind Kloo arbetar på Arena Idé och är ledarskribent på Dagens Arena.