Hultsfredsfestivalen må ha dragit ner gardinerna för gott, men den som har en faiblesse för billig alkohol, romanser över subkulturella gränser och – om vädermakterna vill – omväxlande bonnbränna och lervälling har ju alltid Almedalen.
Själv kommer jag att tillbringa veckan på mer medieskymda platser än Visby, men jag är ganska säker på att om någon skulle ge mig ett gulden för varje gång någon säger eller skriver ”utanförskap” under Almedalsveckan skulle jag kunna förlänga min semester med minst en månad.
Det är ett förrädiskt enkelt litet ord, lätt att ta till i snart sagt alla sammanhang där man lite svepande vill peka på att andra antingen inte är som en själv, eller att det finns de som har det svårare än andra.
Problemet är inte bara att själva begreppet så tydligt är förknippat med den borgerliga alliansen och framför allt moderaterna. ”Utanförskap” är ett minst sagt luddigt och svepande begrepp – med flit framfört för att inte bara kunna hantera sjukskrivnings- och arbetslöshetsstatistik lite hur som helst utan också för att markera att i samhället finns några som är innanför och andra som inte är det. Den som är utanför är någon annan, någon som ”måste ha gjort något” för att vara en av dem som ”lever i utanförskap”.
Arbetarrörelsen och de rödgröna borde hålla sig för goda för att slira med på Schlingmanns planhalva. Dessvärre är så inte fallet. Sedan borgerligheten lanserade det lyckosamma begreppet för fyra år sedan har det, med god hjälp av såväl rödgröningar som ”objektiva” nyhetsjournalister nästlat sig in snart sagt överallt. Senast i torsdags återfanns det i en sportkrönika i Svenska Dagbladet med anledning av den tragiska avrättningen av Assyriskas Eddie Moussa.
Att det är den som lyckas formulera en berättelse för stunden som vinner vet varenda postmodernist, dessvärre tycks inte de rödgröna inse detsamma. I stället travar den parlamentariska vänstern på som om ”utanförskapet” var något naturgivet tillstånd och inte en dimridå för att dölja den allt djupare ojämlikhet som sprider sig över landet. De rödgröna borde använda riktiga ord istället. Som arbetslöshet, invånare i missgynnade områden, sjukskrivna, ojämlika förhållanden, ekonomisk orättvisa, klasspolitik.
Detsamma gäller ”arbetslinjen”. Det må vara ett begrepp lika gammalt som Per Albin Hanssons galoscher, men nuförtiden förknippas det mer med Anders Borgs rurala sörmlandsfrisyr. Med bara några månader kvar till valdagen är det dags pensionera även arbetslinjen och släppa fram mer politiskt adekvata begrepp.
Vad sägs om det nygamla rätt till arbete?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
