Säga vad man vill om Lenin

Knausgårds relativisering av Lenins roll i rysk historia kan även den vara en hommage till Myrdal. 

Många har, av goda skäl, höjt rösten och krävt att Karl Ove Knausgård ska avstå från att ta emot det Leninpris han tilldelats. ”Att ta emot Leninpriset är att blunda för Putins krig”, skrev författaren Peter Fröberg Idling, och tog som exempel det faktum att Lenin, trots försäkringar om motsatsen, lät Röda armén anfalla Ukraina för att inlemma det i Sovjetunionen. Och under de röda åren miste miljontals ukrainare livet.

Knausgårds försvar gör inte hans ”case” starkare. I en intervju i Dagens Nyheter säger han att ”Lenin var en komplex figur”. Att han införde en skola för alla, sjukvård och kvinnors lika rättigheter.

Exakt hur det fungerar med lika rättigheter mellan kvinnor och män i ett land nästan helt utan rättigheter går han inte närmare in på.

Från högerhåll hör jag gång på gång påståendet att “vänstern” ursäktar Putins krig

För att betona just det komplexa hos Lenin säger Knausgård sedan att han också var ansvarig för den ”röda terrorn” mot den egna befolkningen. Lenin banade väg för ”Gulag och massmord på sitt eget folk”.

Där har ju Knausgård helt rätt.

Faktum är att Lenin gav order om den våg av terror och politisk repression som under några år runt 1920 ledde till att tiotusentals människor avrättades. Vissa beräkningar talar om över 100 000 döda. Med inspiration från den franska revolutionens period av giljotineringar skulle all politisk opposition, alla hot mot bolsjevikernas styre, elimineras,

Knausgårds sätt att resonera blir lite som det klassiska talesättet att ”säga vad man vill om Hitler men han byggde i alla fall bra motorvägar”.

Eller som alla de så kallade vänstermänniskor som genom åren försvarat diktaturen på Kuba med att de i alla fall har ett bra sjukvårdssystem. Något som senare, alldeles bortsett ifrån att det relativiserar demokratin, visat sig vara en sanning med stor modifikation.

Jag brukar berömma mig själv om att vara en pragmatisk person. Jag gillar inte att döma människor för politiska ställningstaganden. Det kan alltid finnas förklaringar, och det är alltid viktigt att förstå bevekelsegrunderna för och kontexten bakom någons uttalanden.

När det gäller Knausgårds resonemang förstår jag dock inte.

Det kan inte vara pengarna. Prissumman är visserligen 100 000 kronor, men efter Knausgårds välförtjänta framgångar med sina böcker kan den summan inte vara någon avgörande faktor.

Han säger att han tar emot priset för att hedra Jan Myrdal, vars författarskap han (också med rätta) beundrar. Det kan förstås stämma. Att bortförklara diktaturers övergrepp var nu något av Myrdals specialgren, så kanske är Knausgårds resonemang på det viset ännu en hommage till den gamle mästaren.

Personligen tror jag att alla som kallar sig vänster, särskilt i dessa tider av ryskt anfallskrig, bör vara särskilt noga med hur orden faller. Från högerhåll hör jag gång på gång påståendet att ”vänstern” ursäktar Putins krig. Att den skyller på Nato och köper de ryska trollfabrikernas propaganda. Det finns en sådan vänster. Låt oss kalla det för Myrdal-vänstern. Men det är verkligen inte någon huvudfåra. Tvärtom anser de flesta inom den breda vänstern att Sveriges stöd till Ukraina bör fortsätta. Att det ryska kriget är imperialistiskt.

Jonas Sjöstedts krönika i Dagens Arena tidigare i veckan är ett exempel på det.

Där bör vänstern stå. Och då bör inte heller Leninpriset ha någon plats i bokhyllan.