Det börjar bli allt tydligare att den konflikt som socialdemokraterna söker med regeringen handlar om hur konsekvenserna av finanskrisen ska hanteras. Inte orsakerna.
Oppositionen ska visa att dess politik bättre skyddar människor och att denna trygghet tillsammans med ytterligare stimulans av ekonomin är bra för Sverige. Allt det där är förstås viktigt och rimligt. Problemet är att det inte räcker. Det är reaktivt.
"Vakna vänstern, ni har vunnit" skrev Kaj Glans i DN nyligen och visst känner man för att ruska om Mona Sahlin och ropa att:
– Snälla ta det intellektuella initiativet!
Krisen är inte bara en fråga om hur marknaden kommer att reagera de närmsta månaderna eller ens de ekonomiska förutsättningarna på längre sikt. Just nu är det väldigt mycket som beror på hur den politiska debatten utvecklas. På vem som förmår att läsa av verkligheten och formulera trovärdiga svar. Blir det socialdemokraterna eller högern?
Krishantering är sällan opolitiskt. Gordon Browns räddningsplan var exempelvis i många aspekter annorlunda från den som först föreslogs i USA. Denna handlade nästan enbart om att för skattebetalarnas pengar rädda finansmarknaden från sig själv. Brown lyckades däremot få till en debatt med lite andra utgångspunkter. Fick det att handla mer om hur vi ska se till att medborgarna i framtiden får ta del inte bara av finansmarknadens förluster, utan även dess vinster. Om allmänheten gör det här för finansmarknaden, vad kan vi då förvänta oss att finansmarknaden gör för allmänheten? Låt oss diskutera en ny syntes mellan marknad och politik, en sådan behövs.
Socialdemokratin har historiskt kämpat för att pressa bort marknadens logik från först rösträtten, sedan rätten till utbildning och slutligen sjukvård. Att förstå att marknader är otroligt viktiga för att producera välstånd är inte samma sak som att acceptera att alla andra delar av samhället också ska pressas in i den logiken. Vilket är vad det nyliberala projektet har handlat om. Men hur ser ett trovärdigt alternativ ut idag? Ett sådant behövs.
Sahlin borde ta kontakt med kollegorna Brown i Storbritannien och Steinmeier i Tyskland och föreslå en kommission som ska diskutera och formulera socialdemokratiska svar på det som just nu drabbar oss.
Vi har alla förstått att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister och att Tomas Östros vill hålla budget i balans. Men trots detta fokus på just regeringsmakten känns det paradoxalt nog som att svensk socialdemokrati har förlorat förmågan att föreställa sig själv vid den politiska makten. I bemärkelsen: i en position där man självständigt formulerar svar på tidens frågor.
Att vara socialdemokrat kan inte enbart innebära att försvara A-kassan. Eller?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
