Sahlins avgång en anklagelse?

I boken ”Med mina ord” (1996) skriver Mona Sahlin att hon vill ge sin egen bild av ”vägen in i (och ut ur?) politiken”. Men efter skandal och timeout inleddes en ny bana som bar svensk politiks egen ”comeback kid” hela vägen till posten som Socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Efter presskonferensen på Sveavägen 68 i går klev Sahlin in i en svart bil. Den här gången leder vägen ut ur den politiska hetluften – för gott.

Sahlin var ofta i takt med tiden, det omdöme som används om hennes förebild Olof Palme. Som partisekreterare, första kvinna även där, bidrog hon till öppenhet och modernare arbetsformer. Hon har tvingat ett trögrörligt parti att ta sig an frågor som feminism, antirasism, strukturell diskriminering och hbt-personers rättigheter. Konkreta insatser för hållbar utveckling som samhällsbyggnadsminister omnämns mer sällan. Hennes bok ”Möjligheternas land” (2010) präglas av modern radikalism i en tid av europeisk, socialdemokratisk förvirring.

Men i höstas gjorde S sitt sämsta val sedan 1914. Orsakerna är många. Den förvirrade framväxten av det rödgröna samarbetet, bristande generationsväxling, otydliga politiska prioriteringar, en oförmåga att omsätta den för väljarna vaga idén om ett möjligheternas land i konkreta reformer. Som partiledare bär Sahlin det yttersta ansvaret. Det taffliga sättet att sköta eftervalsdebatten skapade ett vakuum som fylldes av en tryckkokare. Turbulensen tvingade fram hennes avgång.

John F. Kennedy påpekade att ordet kris består av två tecken på kinesiska. Det ena tecknet står för fara, det andra för möjligheter. Visst, möjligheter kan uppenbara sig nu när krisinsikten äntligen har drabbat S. Perioden fram till extrakongressen kan komma att präglas av tuff politisk omprövning. En strategisk förnyelse genomförs där erfarna nyckelpersoner blir kvar, men betongpolitiker från förr ersätts med nya förmågor. S samlas kring en partiledarkandidat som plötsligt framstår som självklar.

Sedan har vi tecknet för fara. För Mona Sahlins avgång kan ses som en anklagelse mot en partiapparat som har gått i baklås. Ett parti om inte vet vad det vill, som inte tänker klart. Som inte orkar välja väg politiskt, som inte genomför nödvändiga organisatoriska reformer. Som slarvar bort politiska begåvningar. Som inte förstår allvaret i att leka maktpolitik på ett sätt som gör att ingen vågar tänka på hur Ingvar Carlsson, eller en formalist som Thage G. Peterson, suckar när morgontidningen vecklas ut över köksbordet.

Kanske hade Sahlin mandat att fortsätta så länge det anklagande sökljuset bara riktades mot henne. Försvann stödet när hon uppmanade hela partiapparaten att dela ansvaret och ställa sina platser till förfogande?

I det sista stycket i ”Med mina ord” lämnar Mona Sahlin riksdag och regering till frihetssången ”Oh Freedom”. S lär behöva den avgående partiledarens råd och stadga under perioden till kongressen. Men kanske spelade Sahlin sången igen, som en försmak, när den svarta bilen lämnade Sveavägen 68 i går. Dock: När vi nu vet att Sahlin får sin frihet i mars 2011, 29 år efter att hon kom in riksdagen, inställer sig en annan fråga.

Vem vill, kan och orkar leda S till en valseger 2014?

Tips: Läs mer om Mona Sahlins avgång på redaktionsbloggen.