Norrans politiska redaktör Sakine Madon googlar sina politiska motståndares bostadsadresser, däribland min egen. På så vis tar hon reda på om deras åsikter ska tas på allvar eller inte. Eftersom jag har bott i Stockholms innerstad betyder det att jag inte har rätt att uttala mig om klassbegreppet.
När Sakine Madon följaktligen riktar ”kritik” mot senaste numret av Arena, där Malena Rydell och jag skriver en ledare och ifrågasätter medelklassen som begrepp, kan hon därmed avfärda texten med ett ”typiskt”. Hon vet ju var vi bor.
Om jag i stället hade valt att skriva om arbetarklass hade mina åsikter också varit fel eftersom jag inte, med hennes ord, ”representerar” arbetarklassen. Jag vet inte vem Sakine Madon ”representerar” när hon skriver. För egen del tycker jag att det räcker bra med mig själv.
Med Sakine Madons logik blir det omöjligt att uttala sig om klass, oavsett vad man har för social bakgrund. Fast det förbudet gäller förstås bara de som tycker annorlunda än hon själv.
När Göran Greider skriver om klassamhället i Arena är det också fel. Han borde i stället skriva om de fattiga, tycker Sakine Madon. Något ironiskt, eftersom han just skriver om faran i att tala om fattiga i stället för om klassamhället. Här finner vi hennes problem i sakfrågan: Sakine Madon tycker inte om att tala om klassamhället. Hon tycker att det räcker att tala om fattigdom. Men det säger hon inte rakt ut, som om det vore en åsikt som du inte ens behöver argumentera för.
I stället använder hon sig av en indelning av vänstern i ”gräsrotsvänstern” och ”åsiktsvänstern”. ”Gräsrotsvänstern” anser inte helt överraskande – beviset finns i hennes mejlskörd – att Sakine Madon har helt rätt: Vi ska inte prata klassamhälle, utan fattigdom. ”Åsiktsvänstern” tycker däremot att fattigdom inte alls existerar i ett vakuum, utan i just ett klassamhälle.
Man har hört det förr. I KD:s ”verklighetens folk” respektive ”kultureliten”, samt i SD:s ”svenskarna” respektive ”pk-maffian/kulturmarxisterna/nationsförrädarna”.
Sakine Madons sätt att resonera är resultatet av en vulgärliberal identitetspolitik som reducerar politik till sociala erfarenheter. Människor kan aldrig enas om att föra en politik som går utöver sociala erfarenheter. Viktiga samhällsproblem kan aldrig få en solidarisk politisk lösning. Identitetspolitiken blir en antipolitik där vi endast kan agera för vår individuella plånboks skull, eller av medlidande.
Det är mycket möjligt att Sakine Madon får en hel drös med mejl och har jättemånga vänsterkompisar som anser att man inte bör prata om klassamhället. Personer som, precis som hon skriver i sin krönika, tycker att generell välfärd – själva sinnebilden av en politisk lösning som förenar grupper över sociala erfarenheter – är en dålig idé eftersom de fattiga ändå bara super upp sina pengar.
Sakine Madons problem är att hennes vänner inte gör argumenten för fattigstugan starkare. Om hon vill tillbaka till 1800-talet kan hon säkert argumentera för det alldeles på egen hand. Jag lovar i alla fall att inte döma på grund av bostadsadress. Men hon kan gott låta bli att gömma sina resonemang bakom en påhittad ”gräsrotsvänster”. Och att stämpla motståndare som ”åsiktsvänster”. Det gör inte argumenten trovärdigare, bara argumentationen förnedrande för oss alla.
Sakine Madons antipolitik fastlåst i bostadsadresser befäster bara nyliberalismens plånboksfixering och förbjuder gemensamma lösningar över klassgränserna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
