Julkrönikan Jonas Nordling minns en saknad skribent, och sörjer det handskrivna ordet.
Häromdagen skulle min mormor Inga fyllt 100 år.
Hon kom från så kallat enkelt ursprung och jag har redan skrivit om detta och om mina somrar tillsammans med henne.
Men det finns så mycket mer att säga om henne.
Som att hon var fruktansvärt kvällstrött. Redan halv nio på kvällarna klippte hon med ögonen. Men å andra sidan gick hon upp mitt i natten. Gärna för att gå och fiska, ett intresse som hon skaffade sig mitt i livet. Liksom att väva.
Hon gillade Zarah Leander, älskade att sola och att bli skjutsad i bil. Och hon hatade kyla.
Mycket talar för att hennes bortgång är den enskilt största anledningen till Postverkets förfall.
Min mormor gjorde allt i en hast, det skulle gå fort. Och hon hade sällan tålamod med att låta någon annan göra jobbet så länge hon kunde göra det snabbare själv.
Hon hade sex barn, och var gift med en man som kan beskrivas som charmig men även som omöjlig. De skilde sig, men hon tog aldrig tillbaka sitt flicknamn. Ett namn hennes familj en gång tagit från slottet där de tjänat.
Min mormor hade svart bälte i att hålla kontakten med nära och kära. Hon ringde och kollade läget med alla. Hon kunde prata oavbrutet.
När jag själv fått barn bråkade vi en gång om mansrollen. Hon var bitter utifrån sina egna erfarenheter. Säkert med rätta. Men jag tyckte det var orättvist att mäta mig med den måttstocken. Så jag slängde på luren. Vi blev sams snart igen. Hon fortsatte ju att ringa.
Min mormor kom aldrig tomhänt. Tvärtom hade hon alltid med sig mat till värden. Hon tyckte antagligen att det var en regel alla skulle leva efter. Och antydde att hon själv hade önskat att besökarna till hennes sexbarnshushåll hade förstått det själva.
Inga hade humor och en rätt grov ton. Hon blev mycket sällan riktigt arg men då kunde det slå gnistor. Hennes barn brukar prata om hur hon slängde ut disken genom fönstret när hon tröttnade på deras bristande intresse för att hjälpa till.
Min mormor hade det aldrig fett, men skulle aldrig tvekat att ge sin sista slant till den som behövde den bättre. Och hon gjorde det ofta. Jag brukade skälla på henne, säga att de kan få hjälp på annat håll. Hur kan du vara så säker på det, svarade hon. Och jag höll tyst.
Men framför allt var min mormor skribent. Hon skrev vykort och brev till alla hon kände. Hela tiden. Under min barndom fick jag ett kort i veckan från henne. Jag var nog inte ensam om det, hon skrev till alla sina barnbarn. Och många fler.
När jag sedan fick egna barn fortsatte hon att skriva till dem. Minst en gång i veckan. Även när hon fick svårt att se fortsatte hon skriva sina kort, trots att hon till slut knappt såg vad hon skrev.
Under sitt liv skickade hon tusentals handskrivna kort och brev. Mycket talar för att hennes bortgång är den enskilt största anledningen till Postverkets förfall.
Min mormor hade en mycket speciell, snirklig, handstil. Den lever vidare på hennes vykort. Och så länge de finns kvar finns hon hos mig.
Håll kontakten med dem du älskar. En dag är det för sent.
God jul!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
