Blev LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin grundlurad? Eller stödde hon beslutet att ge AMF Pensions avgående vd en pension på 60 miljoner kronor, väl medveten om vad som gällde? Ingen av förklaringarna är särskilt smickrande för henne. För LO är det en katastrof.
En försvagad fackföreningsrörelse formligen ropar efter en ledning, som visar att den står på de illa trängda och maktlösa medlemmarnas sida, att man är en skarp och konsekvent motvikt mot den utbredda roffarmentaliteten. Men Wanja Lundby-Wedin har inte varit det, utan har låtit bädda in sig i bonus- och pensionsfixarkulturen "där uppe".
Hon och andra fackliga företrädare i AP-fondernas styrelse har också slagit undan benen för den socialdemokrati, som – i princip – är emot bonusar. För de politiska motståndarna kan naturligtvis säga, i princip, nej, men i praktiken är de ju för. Se på Wanja! Att socialdemokraterna i detta läge inte har självbevarelsedrift nog att säga att hon gjorde fel, var Ibrahim Baylans patetiska framträdande i söndags i Agenda i SVT ett bevis på.
Wanja Lundby-Wedin är inte ensam om att sakna inre kompass. Delar av arbetarrörelsen omfattar en samförståndsanda, som i och för sig är bra och som framförallt var bra, under 50- och 60-talen, när det rådde maktbalans mellan arbete och kapital.
Men sedan 30 år tillbaka är det kapitalet som har övertaget. De som avskyr arbetarrörelsens värderingar och som, med en armé av advokater, vill pressa ut så mycket som möjligt för egen del, dominerar i ledningen för banker och börsföretag. Ett LO som inte är som en igel på gubbarna och förmår läsa också den finstilta avtalstexten, är slagen till slant.
I går sa Wanja Lundby-Wedin med hetta att hennes främsta mål är att skydda LO-medlemmarnas pengar i AMF Pension och i AP-fonderna. Men ska vi verkligen tro henne borde hon ju ställa till ett jättebråk om de orimliga placeringsreglerna. Miljarder av löntagarnas pengar ligger sårbara i aktier. En fjärdedel av AP-fonderna har gått upp i rök på bara ett år.
Därför behöver vi en LO-ledning som säger: Vi representerar löntagarna och småfolket i det här landet. Vi vill att deras surt förvärvade pensionsinbetalningar inte ska sättas i bara aktier, vars värde bara försvinner, utan mer ska placeras i det som medlemmarna faktiskt behöver: investeringar i hyresrätter, ny klimatteknik och bättre kollektivtrafik, exempelvis.
Det är en större fråga än de eviga bonusarna. Men det är just den diskussion som desperat behövs; hur spekulation ska ersättas av produktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
