Saltsjö-Boo behöver folkrörelsen

Rädslan för att unga män som flytt ska ha unkna värderingar drar fram de sämsta patriarkala strukturerna i det svenska samhället. Men inte i alla orter.

»Jag kommer inte att våga låta min hustru vara utomhus.«

Så skriver en av alla de som protesterar mot att ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn eventuellt ska öppna i Saltsjö-Boo i Nacka kommun.

I Mörbylånga kommun på Öland har grannar stoppat bygget av tillfälliga modulbostäder som skulle bli HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn.

Bilden av att de ensamkommande barnen är knarkande våldtäktsmän, med taskig kvinnosyn som förstör ens familjeidyll, verkar vara etablerad på många platser runt om i landet. Det är en vardagsrasism av det allra fulaste slag.

Men varför är det medelklassen i de lugna villaidyllerna i södra Sverige som skriker högst om hotet från tonårspojkar från Afghanistan?

I senaste numret av Liberal Debatt skriver Fredrik Westerlund om hur folkrörelser (eller med hans ord: civilsamhället) bär Norrland, och mer specifikt hans hemort Arjeplog. Att varken det offentliga eller det privata på egen hand kan göra norra Sverige till fungerande bygder, utan att alla delar av samhället är en pusselbit som får Norrland att fungera. Det gäller cancervården såväl som mottagandet av flyktingar. För lika höga protester mot HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn hörs inte från Kiruna eller någon liten ort i Jämtland, som från Saltsjö-Boo.

Det samhälle som Westerlund beskriver i sin essä vilar på styrkan i folkrörelser och de formella eller informella banden mellan människor. I ett sådant samhälle blir alla behövda och nödvändiga. Man ställer upp för grannen som behöver en dunk med bensin. Man ger av sin tid till pojken som kommit till Norrbottens inland utan föräldrar och behöver lära sig svenska. För man kommer att få tillbaka den tid och det engagemang man lägger ner.

I Saltsjö-Boo samlas inte bygden för att tillsammans ordna fika till fotbollslaget. Här delas det upp i fotbolls-, tennis- och hockeyföräldrar. Och tar kaffet till kvällsfikat slut, finns det på nära avstånd en affär som är öppen till klockan 22. Solidariteten människor emellan finns det inget behov av. Folkrörelsen har tappat sitt fäste.

Sverige skulle må bra av att fler orter strävade efter att bli mer som Arjeplog än Saltsjö-Boo. Det är klart att det finns vardagsrasism och patriarkala strukturer även i Arjeplog, men folkrörelsen, civilsamhället och solidariteten har inte ersatts av elittoppade lag i fotbollsklubben och kvällsöppet på Ica. Människor vet att de behöver varandra.

I sann folkrörelseanda bör ordspråket »det krävs en hel by för att uppfostra ett barn« formuleras om. För när de globala flyktingströmmarna är större än någonsin, krävs det faktiskt en hel värld för att uppfostra ett barn. Då håller det inte att människor i Saltsjö-Boo väljer en mc-klubb som grannar över ensamkommande barn.