Samhället stannade i protest

Krönika När gatorna fylls av hundratals miljoner arbetare och fattiga lantbrukare använder traktorer för att röja undan polisens barrikader verkar det på något magiskt sätt helt sakna nyhetsvärde, skriver Max V Karlsson.

I slutet av november strejkade tio indiska fackförbund. Tillsammans handlar det om över 250 miljoner medlemmar i offentlig sektor, byggindustri och lantbruk plus egenföretagare, migrantarbetare, tåg- och försvarsanställda, bankanställda, studenter och taxichaufförer. Alla lade ner sitt arbete och samhället stannade i protest mot president Narendra Modis åtstramningspolitik och den nationalistiska högerregeringen. Det var den största organiserade strejken genom tiderna.

The strike will not be televised, även om en tiondel av världens arbetare deltar. Här som där passerade strejken utan särskilt mycket intresse från etablerad media. Bilder på när gatorna fylls av protesterande arbetare eller när lantbrukare använder traktorer för att röja undan polisbarrikader verkar sakna nyhetsvärde även för de större indiska tidningarna, och fackens krav sprids framför allt i sociala medier – underifrån. Kraven, som staten möter med tårgas och brutal repression, går längre än att bara kräva trygghet för de egna medlemmarna, och handlar i stort om hela den indiska arbetarklassens framtid. Det är en ideologiskt konsekvent och hoppfull berättelse om hur så många som möjligt ska få det betydligt bättre, och om hur makten kan fördelas rättvist. Den inspirerande strategin är klassmedvetenhet, enighet, och koordinerad aktion.

Den belgiska filosofen Isabelle Stengers säger att hopp är skillnaden mellan vad som är sannolikt och vad som är möjligt. I Sverige ställer vi oss ofta frågan varför arbetare inte i högre utsträckning röstar på “progressiva” partier, eller varför fler inte går med i fackförbunden. Ett kort svar är att de har försökt att göra just det under en lång tid. Men där partier, förbund och företrädare har svikit har den regressiva vågen fortsatt att skölja och dränka. Det går inte heller att blunda för att socialdemokratins högersväng under 90- & 2000-talet har varit förödande för trovärdigheten, försämringarna skedde likt förbaskat ändå.

Det politiska problemet med att behöva stärka folks trygghet löser samtidens toppar genom att deklarera att ökad trygghet helt enkelt inte längre är att se som en rätt och något du kan förvänta dig. Anställningstryggheten och strejkrätten måste inskränkas och du måste ta den smällen, det är alltid en stor vinst om saker bara blir lite sämre än mycket sämre. Idag är det svenska hoppet begränsat till att kanske, om du har tur, kunna försvara det som redan finns men att gå framåt ses som helt orealistiskt. Saker och system som egentligen är politiska val verkar omöjliga att förändra, och synen på vad som går att vinna är för snäv.

Det finns ingen som på individnivå är oförmögen att tänka på eller hoppfullt fantisera om vad som skulle ge dig mer lycka eller glädje. Som facklig organisatör är din roll aldrig att dämpa eller döda entusiasm, utan att visa vilka verktyg som finns för att realisera samma vilja. Om det inte är möjligt i dagens ramverk säger du varför det inte går idag, och vad som krävs för att förändra ramverket imorgon. När allmänhetens uppfattning om vad som är möjligt utvidgas förändrar det också vad folk tycker och tänker. Så byggs kraften att skaka om alla världens presidenter och statsministrar.

Max V Karlsson praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena