Sämre strandskydd minskar flertalets frihet

ledare Med argumentet att få bygga nära små sjöar i norra Sverige öppnar förslaget om ett uppdelat strandskydd för hårdexploatering av känsliga kustområden i hela landet. Fler än MP borde ta aktiv strid emot detta.

Utredningen om att »se över strandskyddet i grunden« sjösattes som en del i januariavtalet och skulle göra det lättare att exploatera mark och upphäva strandskyddet i delar av landet där tillgången på sjöar och stränder är god och befolkningstrycket lägre.

Samtidigt skulle det »finnas ett fortsatt starkt och, om det behövs, förstärkt strandskydd för att värna våra obrutna strandlinjer, tillgängligheten inom allemansrätten och miljön i områden som redan är starkt exploaterade«, enligt dåvarande miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP).

Förslaget Tillgängliga stränder, ett mer differentierat strandskydd blev däremot något helt annat. Förvisso infriades löftet om att fritt få bygga längs mindre sjöar och stränder och öppna för mer av företagande längs kusterna. Men istället för att skydda mot exploatering där det särskilt behövs öppnade utredaren för att från nästa år tillåta ännu mer exploatering och försämrat strandskydd, också av kustnära hav- och vattenmiljöer i redan hårt utnyttjade områden runt storstäderna. Undra på att Miljöpartiet är frustrerat och kan tänka sig att lämna regeringen på frågan.

Givetvis gynnas inte befolkningen som helhet av att enstaka särintressen får bygga.

Men konflikten handlar om mycket mer än MP:s själsfrid. Den jämlika tillgången till natur är en del av den demokratiska medborgarskapsidén. Där ska det inte vara ekonomiska resurser som avgör vem som ska få bada, plocka svamp eller fritt ströva i naturen. Om den som äger marken ger upp lite av sin frihet ger det en stor ökning av friheten för den som inte äger.

Att hävda strandskydd och allemansrätt innebär att den samlade friheten i samhället blir så mycket större.

Många kommuner och regioner gör vågen inför utredningen och tror sig vara vinnare. Men de tänker kortsiktigt när de planerar för att stänga ute en stor del av sin befolkning från natur- och miljöupplevelser, istället för att stärka och värna dem.

Utredningen får synnerligen hård kritik i flera särskilda yttranden och av ett antal tunga remissinstanser.

Experten Torgny Håstad framhåller att »ännu vid utredningens sista möte med experterna hade utredningen inte lagt fram ett enda förslag om skärpning av strandskyddet«.

Med de luddiga förslagen öppnas för sämre strandskydd i hela Sverige, och inte den förstärkning för särskilt känsliga områden som skulle behövas, framhålls i en rad kritiska svar, bland annat från Göteborgs universitetet.

Och Mittuniversitetet konstaterar att de föreslagna författningsändringarna »tvärtemot vad som sägs i utredningen« riskerar att allvarligt hota strandskyddets syften – att värna miljön och den allemansrättsliga tillgången«.

Naturvårdsverket med flera betonar att Sverige med förslaget inte kommer att nå sina miljömål, bland annat för vatten. Som Björn Elmbrant skriver kan »strandskyddet också förhindra bebyggelse som annars skulle riskera att förstöras av översvämningar, havsnivåhöjningar och ras«.

Sammanfattningsvis får strandskyddet som huvudregel alltså ge vika för företagarintressen. Det lutar sig helt och hållet mot önskemål från Centern, som också i det här fallet står för särintressen från näringsliv och jordägare mot allmänintresse.

Än en gång visas hur lite grön färg det finns i Centerpartiets politik. Detta är inget frihetsparti, utan med deras politik minskar istället den sammanlagda friheten i Sverige. Många får sin rätt till natur och miljö beskuren för att ett fåtal ska kunna stärka sitt ägande.

Förlusten för medborgaren uppstår redan vid tanken på att det inte längre går att röra sig fritt. Det behöver man inte vara skogsmulle för att tycka. Och den som försökt vandra på engelsk landsbygd, eller för den delen hitta en stig till vattnet på Ljusterö i Stockholms skärgård, vet vad det kan handla om.

S har i den känsliga frågan lagt sig försiktigt nära Centerpartiet. Januariavtal eller ej: C-ordförande Annie Lööf har ju villkorat att frågan om strandskydd och äganderätt ska vara som hon och partiet vill för att ens överväga budgetstöd.

SSU-ordförande Lisa Nåbo säger i DN att Socialdemokraterna, genom Löfven, »har värnat samarbeten mer än att se till att få saker gjort«. Hon har en poäng. Och i strandskyddsfrågan är socialdemokratin märkligt mjäkig.

Om Socialdemokraterna genom att inte agera säger att det är okej att resursstarka personer ska få ockupera stränderna, kusterna, älvdalarna, öarna, tjärnarna så är ju signalen tydlig att det som sätts först är nuet för de välbeställda och inte de framtida generationernas livsutrymme. Samma grupp som kör de stora, dyra bilarna ska nu också få möjlighet att ockupera stränderna.

Är det exempelvis så himla klokt att locka människor att arbeta och bo i Norrland och samtidigt inskränka just det som skapar livskvalitet?

Folk i skogslänen har en berättigad synpunkt att storstäderna inte ska styra deras livsmiljö. Då gäller faktiskt det omvända att dessa förmenta intressen inte ska försämra livsvillkoren för befolkningen i mer tätbebyggda delar av landet där ännu större intressen trycker på.

Att människor i glesare byggda delar av Sverige skulle vinna på att jämlikhetsidealen i Sverige får sig en törn är förstås fullständigt fel. Givetvis gynnas inte befolkningen som helhet av att enstaka särintressen får bygga. De naturvärden som en exploatör får lägga under sig har övriga förlorat för evig tid.

En jämnare fördelning av resurser i hela Sverige gynnar ju både storstaden och glesbygden.