Efter Hillevi Engströms misslyckande krävs bred uppgörelse i riksdagen för att stoppa utnyttjandet av visstidsanställningar. Det skriver Samuel Engblom, chefsjurist TCO.
Tidsbegränsade anställningar behövs. Arbetsgivare måste ha möjlighet att ta in vikarier för personer som är sjuka eller föräldralediga och att tillfälligt utöka personalstyrkan när det under en tid blir mer att göra. Ibland finns det behov av att ta in särskild kompetens.
Tidsbegränsade anställningar kan också vara ett sätt för en arbetsgivare att pröva en person som man av någon anledning känner sig osäker på. Det tycker jag ska vara möjligt.
Detta normala bruk av tidsbegränsade anställningar är i dag tämligen okontroversiellt, även i fackliga kretsar. Men när samma individ tvingas gå under lång tid med osäkra anställningsförhållanden uppstår problem.
Den ekonomiska otryggheten blir påtaglig, det kan bli svårt att få lån eller bostad och stressen ökar. Lagstiftningen måste därför balansera arbetsgivarens intresse av att kunna anställa tidsbegränsat mot arbetstagarens intresse av anställningstrygghet.
För den som har svalt myten att svensk arbetsrätt skulle ha varit oförändrad sen 1970-talet kan det komma som en överraskning att LAS regler om tidsbegränsade anställningar reformerades i grunden 2007. Listan på tillåtna grunder för att anställa tidsbegränsat hade under 80- och 90-talen växt sig lång och en förenkling var nödvändig.
I dag finns det i LAS fyra typer av tidsbegränsade anställningar: allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning och anställning på viss tid av personer över 67 år. Därutöver finns möjlighet till tidsbegränsad provanställning i max sex månader. Allmän visstidsanställning (ALVA) var den stora nymodigheten 2007 då den till skillnad från övriga visstidsformer inte kräver att arbetsgivaren måste ange varför anställningen ska vara tidsbegränsad. I praktiken är det dock inte så stor skillnad mellan ALVA och vikariat då det enligt Arbetsdomstolens praxis inte ställs krav på att vikariat ska vara för en viss person.
Både ALVA och vikariat är försedda med tidsgränser. Den som har varit anställd sammanlagt mer än två år under en femårsperiod hos samma arbetsgivare på ALVA eller vikariat har rätt till en tillsvidareanställning.
Tidsgränserna räknas dock separat för varje anställningsform vilket får till effekt att det går att vara anställd upp till två år på ALVA och upp till två år på vikariat sammanlagt två år under samma femårsperiod. Om det finns glapp på några veckor mellan de olika tre-, fyra- eller sexmånaderskontrakten kan fem år ha förlupit och allt börja om på en ny kula. För timanställda är det än svårare att nå upp till tidsgränserna.
Erfarenheten från fackliga ombudsmän och förtroendevalda är tyvärr att många arbetsgivare har stenkoll på tidsgränserna och ser till att växla mellan ALVA och vikariat på ett sätt som gör att ingen tjänar in rätt till en tillsvidareanställning.
Redan när förslaget till ny lagstiftning remissbehandlades varnade TCO för att det kunde bryta mot EU:s visstidsdirektiv, vilket kräver att medlemsländerna ska ha ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar.
När förslaget ändå röstades igenom anmälde TCO därför Sverige till EU-kommissionen. Några år tidigare hade anmälan i ett annat ärende mot den dåvarande socialdemokratiska regeringen varit framgångsrik då den efter att kommissionen inlett sin granskning ledde till att regeringen ändrade sig.
Efter drygt två års skriftväxling mellan EU-kommissionen, den svenska regeringen och TCO utfärdade kommissionen i mars 2010 ett formellt yttrande där den gjorde bedömningen att de svenska reglerna bröt mot Visstidsdirektivet. Ett formellt yttrande är första steget i ett fördragsbrottsärende och brukar normalt följas av medlemsstaterna.
Redan då uppmanade TCO regeringen att kalla arbetsmarknadens parter till samråd och tillsätta en utredning med uppdrag att hitta ett sätt att anpassa LAS till EU-rättens krav.
Regeringen valde dock en annan strategi. Ett initialt förnekande av problemets existens följdes av tystnad. I juni 2011 skickades så en departementspromemoria (Ds 2011:22) med ett förslag ut på remiss. Förslaget hade inte diskuterats med arbetsmarknadens parter och uppenbarligen heller inte med så många andra.
Regeringens egna expertmyndigheter sågade förslaget som ett otillräckligt sätt att genomföra EU-rätt och det försvann från dagordningen.
Efter debaclet med Ds 2011:22 skulle man kunna tro att regeringen hade lärt sig sin läxa. Tyvärr var det inte så. Efter ytterligare en intern utredning, utan att konsultera parterna, kom i juni 2012 en ny departementspromemoria Ds 2012:25. Även detta förslag hade stora brister.
Från arbetsgivarhåll kritiserades det för att vara krångligt och från fackligt håll för att dessutom inte ge ett tillräckligt starkt skydd mot tidsbegränsade anställningar. När samtliga oppositionspartier den 30 oktober 2012 bokstavligen gjorde tummen ner för förslaget i SVT:s nyhetssändning var det i praktiken dött.
Den 14 januari i år bekräftades detta av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. I en intervju med TT berättade hon att regeringen inte kommer att lägga fram något förslag om ändrade visstidsregler. Motivet angavs vara att regeringen med tanke på den höga arbetslösheten inte vill begränsa möjligheterna att anställa tidsbegränsat. Samtidigt sa hon att regeringen inte har sett att sådant missbruk sker. Den givna följdfrågan borde ha varit hur en begränsning av något som i hennes mening inte förekommer kan leda till färre jobb.
Att argumentationen inte går ihop är inte så konstigt. Den är en efterhandskonstruktion för att dölja det faktum att regeringen trots att man har försökt i två års tid inte har lyckats prestera ett begripligt och fungerande förslag som uppfyller EU-rättens krav och kan få en parlamentarisk majoritet.
I samma intervju hävdade även arbetsmarknadsministern att det är ”en ocean mellan det som mindre och medelstora företag kräver och det TCO säger”. Även detta påstående bör granskas närmare.
TCO:s förslag, som torde vara väl känt för ministern och hennes medarbetare, innebär att en person som varit visstidsanställd i tre år under en femårsperiod, oavsett om det varit i ALVA, vikariat eller säsongsanställning, ska kunna kräva en tillsvidareanställning.
Gränsen är alltså tre år. 36 månader. 156 veckor. 1095 dagar. Det ger gott om tid för den arbetsgivare som vill ta in en vikarie, expandera sin verksamhet på prov eller pröva en arbetstagare. Det är inte månen vi ber regeringen ta ner. Vad vi vill se är en modest förändring av 5§ andra stycket anställningsskyddslagen.
Förslaget är dessutom garanterat i överensstämmelse med EU-rätten då en övre sammanlagd tidsgräns uttryckligen nämns i EU:s visstidsdirektiv som ett av de sätt på vilket EU-rättens krav kan uppfyllas. EU-kommissionen har själva föreslagit en sådan lösning, liksom Arbetsdomstolen i ett av sina remissvar.
Stöd för att lösningen är såväl praktiskt som politiskt genomförbar kan hämtas från det faktum att arbetsmarknadens parter i den kommunala sektorn, med SKL på arbetsgivarsidan, i våras skrev in en sådan 3-5-regel i ett av arbetsmarknadens största kollektivavtal. Detta trots att kommuner och landsting sannolikt tillhör de större syndarna på detta område.
Eftersom det pågår ett fördragsbrottsärende mot Sverige måste något göras. När regeringen nu tycks ha gett upp är det rimligen riksdagens arbetsmarknadsutskott som måste göra något. En bred uppgörelse vore det bästa, så att vi får stabila spelregler. Men glöm inte att prata med parterna.
Samuel Engblom, chefsjurist, TCO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
